Skogen stod som en kyrkogård, fjärden var som en is, så orörlig. Inte en fågel, inte en flägt…
Patronen lyssnade länge. Ingen hade hört eller sett något, intet vittne, intet lefvande. Månen sqvallrar icke, och icke hafvet. Åtminstone på det stället ligger man lugnt.
— — — — — — — — — — — — — — —
Om en qvart var patronen hemma inom sin gårds omhägnad. Peltonens hustru stod på andra sidan, vid grinden, och spejade utåt vägen.
— Hvad ser hon efter, madam? — ropade Uninius, vänd till henne.
— Jag ser efter pojken min, han var med löjtnantens ytterplagg till östra torpet och borde väl vara tillbaka snart, — svarade qvinnan med osäker röst. — Inte har patron sett honom?
— Jag såg honom vid torpet, han kastade »smörgåsar» i sjön. Det är att hoppas att han inte gått och dränkt sig, skatten… Det är djupt vid stranden hela vägen, hon skulle hålla sina ungar hemma så här dags, madam, så skulle det inte hända dem någonting. Hör, säg Peltonen att om han raskar på med det der undanrödjandet i morgon, så skall han få en mark i drickspengar, och hon, madam, hon kan mäta sig lite mer mjölk på qvällarne, om hon häller i en liten sqvätt mer vatten åt hyresgästerna på udden, mjölken är nog stark ändå…
Med dessa ord gick patronen in i huset och reglade dörren efter sig. På verandan sken månen in så klart, att han kunde urskilja de minsta föremål så tydligt som hade det varit dag. Han tog upp sin klocka, ett vackert guldur med fina visare och romerska siffror. Hon var half elfva, kanske en minut öfver.
Han tog en tidning, som låg slängd öfver en stol, och läste, halft frånvarande med sina tankar: »Ångbåtskommunikationer», »Lustresa».
— Det kommer mig icke vid, — tänkte han och vände bladet. »Politiska Nyheter», odrägligt och för fin stil dessutom! Längre ned fann han »Hvarjehanda» och stafvade igenom ett par notiser, hvilkas lustiga innehåll frampressade ett litet snedt leende på hans läppar. — Tråkig tidning det här, — mumlade han och tittade öfver till »Domstols- och Polisärenden». Bara dumheter, en fattig fan som stulit en paletå från societetshusförstun … sådana der sluskar skulle man sätta in, så att samhället vore befriadt från dem. Fattighjon, som inte ha stadigt arbete, borde öfver hufvud taget tagas i förvar, både i städerna och på landet är det öfverfullt af landstrykare och tjufvar, det vore tidsenligt att sätta dem inom lås och bom i stället för att som de förbannade filantroperna göra fängelserna så eleganta, beqväma och angenäma som möjligt! På det viset längta väl herrar arbetare att få komma fast för någon stöld för att få friqvarter och god mat i en af de der moderna hotellen, som man fult nog ger namn af fängelser.