Han tog upp en cigarr ifrån ett papper i fickan, knep med sina långa och kantigt klippta naglar af spetsen på cigarren samt kom derunder att observera att venstra handen var nedsölad af blod. Detta påminte honom om gossen, en obehaglig känsla genomfor honom vid åsynen af den bruna fläcken, men nästa ögonblick försvann den åter och gaf rum för en tanke som verkade nästan befriande. — Den odågan skulle ändå ha vuxit upp till en sådan der paletåtjuf, föräldrarne hade bara haft svårt att dra honom fram. Försynen, som kallade honom hädan, valde egentligen en rätt passande tid! Och det gick utan plågor, han har det bra, tjuffröet, der han ligger. Alltid en mindre som fräter på mej… Förbannadt månsken att vara hvitt och klart.
Ifrån barnkammarn hördes ett buller, det var röster som talade och någon som grät. Om en stund kom kokerskan ut, gick till verandan och sade att Clara ovilkorligen ville se fadern, hon var orolig och tycktes ha feber, hennes näsa hade blödt på qvällen, hon trodde att det var «höstfrossan», en sjukdom som lilla Clara hade haft ofta förut.
— Odrägliga barnungar, — mumlade patronen — jemt sjukdomar och bråk med läkare, medikamenter och sköterskor! Det är alldeles förbannadt att man aldrig kan få vara i fred. Eh bien, Claire, qu'as tu?
Clara låg i sin lilla jernsäng och kastade sig af och an. Hennes ögon voro feberaktiga, de magra, bara armarne slängde hon omkring än på täcket och än öfver hufvudet.
Vid faderns inträde satte hon sig upp i sängen och stirrade med de vidöppna ögonen på honom. Med ett brast hon i gråt och klagade, under försök att återhålla sina snyftningar:
— Jag är så ledsen för att Carolina inte läste bön, utan gick ut att spatsera och Lisa klädde af mig, och Lisa är stygg och gaf inte Miranda, fast jag bad henne springa efter Miranda som Heikki har.
Fadern rynkade ögonbrynen.
— Hvad fan är det för en Miranda du talar om?
— Jo Heikki har Miranda, som skulle få skor, Miranda som jag fick af mamma, när jag var liten, Miranda som har hår, rigtigt hår! Söta goda pappa, gå efter Heikki, jag vill ha Miranda, jag måste ha Miranda, nu strax måste jag ha Miranda från Heikki. och sade att Clara ovilkorligen ville se fadern, hon var orolig och tycktes ha feber, hennes näsa hade blödt på qvällen, hon trodde att det var «höstfrossan», en sjukdom som lilla Clara hade haft ofta förut.
— Odrägliga barnungar, — mumlade patronen — jemt sjukdomar och bråk med läkare, medikamenter och sköterskor! Det är alldeles förbannadt att man aldrig kan få vara i fred. Eh bien, Claire, qu'as tu?