Clara låg i sin lilla jernsäng och kastade sig af och an. Hennes ögon voro feberaktiga, de magra, bara armarne slängde hon omkring än på täcket och än öfver hufvudet.
Vid faderns inträde satte hon sig upp i sängen och stirrade med de vidöppna ögonen på honom. Med ett brast hon i gråt och klagade, under försök att återhålla sina snyftningar:
— Jag är så ledsen för att Carolina inte läste bön, utan gick ut att spatsera och Lisa klädde af mig, och Lisa är stygg och gaf inte Miranda, fast jag bad henne springa efter Miranda som Heikki har.
Fadern rynkade ögonbrynen.
— Hvad fan är det för en Miranda du talar om?
— Jo Heikki har Miranda, som skulle få skor, Miranda som jag fick af mamma, när jag var liten, Miranda som har hår, rigtigt hår! Söta goda pappa, gå efter Heikki, jag vill ha Miranda, jag måste ha Miranda, nu strax måste jag ha Miranda från Heikki.
— Låt bli att tala om den otäcka dockan och om Heikki och allt det der, hör du det? Derest du talar ett ord till om Heikki och Miranda, så får du smäll. Förstår du?
Clara förstod. Hon vände sig med ansigtet mot kudden och snyftade.
— Nå hvad är det nu mer? — frågade fadern, denna gång i litet mildare ton.
Barnet såg upp. — Pappa, jag är så rädd, — sade hon och sträckte ut den ena handen.