— Dumheter Claire, — sade fadern och gaf henne sin venstra hand.
— Aj pappa, du har blod här, — sade den lilla och betraktade handen.
— Det är från Claires täcke, du har ju haft näsblod igen i qväll, hör jag af Lisa.
Den lilla flickan tog sig om ansigtet. — Ja, det var sant, — menade hon — jag hade så mycket näsblod, förlåt söta pappa, — och hon smekte med båda sina hvita, heta händer faderns fuktiga, långnaglade och med nät af utstående blå ådror fullsatta hand. Hon tog en liten näsduk, som hon hade gömd under kudden, spottade derpå och begynte att tvätta bort fläcken.
— Nu är du fin, pappa, riktigt fin! Jag är inte rädd när du är här. Jag är inte mera sjuk när någon är hos mig. Jag vill ha någon hos mig.
— Jag har inte tid, Clara, var nu snäll, så får du i morgon en påse konfekt. Jag vill sofva nu. Godnatt med dig, Lisa kan komma hit.
Hon blef orolig igen, sträckte bedjande ut begge händerna och ropade:
— Nej, nej, gå inte, jag vill inte ha Lisa, Lisa är elak, Lisa kan inte bönerna. Gå inte pappa, jag vill ha dockan, jag vill ha dockan ifrån Heikki.
— Det är en tusan till envis unge — mumlade fadern, satte sig på en af de hvita trästolarne framför sängen och sade:
— Nå hvad är det nu egentligen jag skall göra?