— Bed bönerna pappa! Först:
«Gud, som hafver barnen kär, Se till den…»
— Du vet, Claire, jag tål inte höra dig tala eller läsa svenska. Hvarför har jag kostat på er om inte för att lära till och med dig, som bara är en flicka, de främmande språken? Läs dina böner på franska…
Den lilla släppte faderns hand och jemrade sig ånyo: — Jag kan inte, jag kan inte. — Och med den envishet, som är lika hos alla barn, återkom hon ständigt till detsamma: — Gå inte pappa, jag är så rädd, jag vill ha Carolina, och Miranda från Heikki, gå efter Heikki, jag vill ha min docka, jag är så rädd.
Patronen gick direkte in köket. — Gå in till Clara, Lisa, — befalde han — ungen ligger och lipar. Carolina skall i morgon ha sig en sittopp för sin nattliga promenad…
— Men patron lofvade ju — vågade pigan invända.
— Läs med Clara bönerna, hör du, de franska bönerna, och väck mig kl. 6 i morgon bittida! Jag skall väl till stan igen efter doktorn, kan jag tro. Ge henne ett pulver chinin, så somnar hon fortare. Och säg att hon får konfekt i morgon.
Patronen gick in till sitt sofrum, till gula kammaren. Han tog sin tidning, tände upp sitt ljus och somnade när Carolina kom, en halftimme derefter. Han somnade lugn och drömfri, lika lugn och drömfri som han skulle somna in hvarje natt ännu i flere år, ända in i en sen ålderdom. Och han visste att om han nästa dag skulle komma på den tanken att söka sig en maka, så skulle han få hvilken ung och älskvärd adertonåring som helst. Ty han var ju ändå en förmögen och — säga hvad man ville — en hygglig och aktad man, en man i sina bästa år, en man med en god ställning, med ett ord han var ett » godt parti », han skulle nog få sig hustru, han, patronen på Hvitö.
1884.
Frost.