Det är ett litet torp nära Ahola, högt uppe i Saarijärvi. En ensam stuga, långt ifrån andra menniskoboningar. Den står der grå och allvarlig med sina små fyrkantiga, oklara fönster. Närmast ligger fähuset, halfförfallet och bevuxet med gräs på taket, hvarifrån man emellertid har en vacker utsigt. Sjön synes i bakgrunden och längst in i viken en rödmålad kyrka med klockstapel litet lutande åt ena sidan.
Trakten är ändå så vacker. Mest mörka skogar, med små djupa insjöar här och der, och ibland på sluttningen af någon backe ett böljande rågfält eller en grönskande äng med breda diken, vid hvilkas kanter stora, mörkröda åkerbär mogna i sommarsolen. Höga, mjuklockiga hängbjörkar kanta åkrarne. Och djupt inne i skogen sjunga trastarne.
Morgonen är skön, daggig och frisk. Klockan är ännu icke fyra, men dörren till stugan står redan på vid gafvel. Der inne bränna de kaffet; en varm ånga af cikoria och råg strömmar ut i morgonluften. Den raggiga hunden vädrar misslynt den starka doften. Han väntar på sin herre och tittar under tiden på de omkring honom hoppande grodorna, som bege sig till pumpen, på väg mellan de stora fuktiga kardborrbladen. Plums! der föll en i vattnet, och så — der en annan; sedan åter samma stillhet.
Ett stycke derifrån, bunden vid en stolpe i gärdesgården, står en häst, spänd för en bondkärra. Djuret tuggar på en bundt saftigt, nyplockadt gräs, instucket mellan störarne … den friska daggen glimmar på blad och strå.
Inne i stugan är en stor spis med lafve och plats för två sängar, den ena öfver den andra. På sänghalmen ligga några fårskinnsfällar och ett par röd- och grönrandiga ryor. För öfrigt inga sängkläder.
Långs väggarne nytimrade hyllor, och på dem en rad bunkar, stäfvor, muggar, slefvar och skålar, allt af hvitt, blankskuradt enträ. Framför fönstret ett stort hvitt bord, hemtimradt och stadigt. I ett hörn står väfstolen med en grof stark lärftsväf, nyss påbörjad.
Men i taket hänger det hårda, svarta brödet, trädt på långa stänger. Vid dörren står en locktunna med »kalja» eller svagdricka… Husmodern kokar som bäst morgonkaffet, starkt och godt.
Han skall bort just nu, torparen, bort på denna dag som egentligen skulle varit en festdag. För ett år sedan firades deras bröllop der borta i kyrkan. Men han har affärer i staden, och en hustru gör aldrig invändningar. Annikka är van att lyda.
I inre rummet står Paavo och letar i dragkistan. Han vänder upp och ned på allt sammans och kastar vresigt de i kistan förvarade helgdagskläderna omkring på golfvet. Hennes vackra brudkrona af messing och perlor trillar under en af stolarne. Den präktiga storblommiga sidenklädningen, ett arf af farmodern, slänges åt sidan. I en stor, gulbrun läderpung förvaras husets hela skatt, några tiotal mark i klingande silfver. Hvad skall Paavo med pengarne, han som ämnar sälja kon i staden? Men Annikka frågar icke om något; hon ordnar frukosten: kaffe, hålbröd och salt fisk.
Ändtligen är han färdig der inne. Han träder långsamt ut ur stugan, böjande sig under dörrens låga takbräde. Men sedan reser han upp hufvudet, dock utan att se på sin hustru.