— Så skynda hem så fort du fått kon såld; du vet att jag behöfver dig! Hästen är nyskodd; låt honom springa uppför backarne, han har bra med krafter…
— Qvinna, tänk på dina egna pligter och låt manfolken sköta sitt. Behöfver du någonting, så gå till prestgården; dit kommer du sjövägen på en stund. Håll dig till Herren Gud, om du kommer i bedröfvelse. Menskor kunna ej hjelpa. För resten är det brådt med skörden på prestens åker. I morgon skall rågen i rian. Tig och arbeta; det är Guds bud.
Mera talades ej. Han gick ut ur stugan, tog pipan i munnen — slog eld, nickade långsamt inåt, suckade och försvann. Om en stund hördes hästens steg; det gick långsamt, fot för fot på den ojemna, smala byvägen.
Den unga qvinnan log så tankfullt. — Det är inte värdt att vara ledsen! Karlar äro så der — Gud har skapat dem att styra oss qvinnfolk. De äro kloka de, och derför allvarsamma. Här är tomt nu, men snart blir det annat! Hvad jag skall tralla dagen om, när vi bli två som äro glada. Och så ska' vi se om inte Paavo blir glad, han också! Gud är ibland god till och med mot oss qvinnor!
Så pratade hon medan hon ordnade inne i stugan. Knöt så bättre den snäfva, storrandiga yllekjolen om sina starka höfter, tog på ett mörkt lifstycke och en ylleduk samt steg smågnolande ut genom dörren med sitt matknyte i handen.
Hon andades så lätt i den friska morgonluften, klef raskt öfver stättan och styrde sina steg mot åkern.
På afstånd såg hon här och der emellan träden framskymta några torpare, som med hustrur och barn sträfvade åt samma mål med skäror och matknyten. Men Annikka måste stanna långt bakom dem. En häftig smärta bemägtigade sig henne, hon satte sig ned att hvila. Dock, det gick snart öfver, hon kunde fortsätta. Om en stund tog hon sig åter om hufvudet … det svindlade för ögonen, hon måste ännu en gång stanna. Så vackert det var på denna plats i mossan under en lång, smärtstammig hängbjörk; linnéan blommade på tufvorna, och nere mellan de mossiga stenarne rann en liten källa, grund men sval och frisk.
Här sysslade hon bland tufvorna. Det gick en timme, kanske två. Solen steg högre upp, ljumma vindar susade i träden. Doften af mognade åkerbär bars omkring af flägtarne.
Hon suckade litet der nere der hon satt, plaskade i källvattnet, sysslade med sina dukar, men steg snart upp igen. Hon öppnade sitt matknyte, tog fram en duktig brödkaka med salt fisk på och började äta. Mjölkkärlet tömde hon till hälften och lade alltsammans in igen. Den brokiga, stora duken knöt hon om någonting som hon bar i famnen, sin egen lilla hvita hufvudduk öfverst. Sedan gick hon fram till åkern, tog skäran och arbetade.
Sitt bylte, det med duken om, hade hon lagt nere i en rågskyl; der var så svalt och skuggigt. Arbetet gick raskt. Ett litet skri från rågskylen lockade henne dit. Och der låg hennes lilla älskade barn och famlade med händerna, hennes eget lilla barn, en halftimme gammalt, rosigt och med små yrvakna, klara ögon blickande omkring.