Annikka tog barnet, kysste den lilla öppna munnen, den röda pannan, kysste hela den lilla varelsen, som nyss i skogskällan fått det första ljumma sommarbadet och som nu skrek ut sitt första späda skri i morgonluften.
Några bondhustrur, som sågo de båda, kommo till, varma och solbrända. — God morgon, Ahola-mor, god morgon! Sådant prägtigt barn! En pojke, förstås. Låt se hur han ser ut! Jaha — han har stora händer: blir arbetsam som far och mor — stora fötter: — skall göra långa landresor — stora ögon: kommer att hänga efter qvinnfolk — stor mun: blir stor i maten. Lycka till, Ahola-mor! — Nå säg, när få vi barnsöl?
Ahola-mor log som solskenet; hon var så lycklig.
— Om söndag få ni alla komma; jag far ännu i qväll till prestgården. Inte skall Ahola-pojken länge vara okristen; det vill ej Paavo, han som är så bra och så gudfruktig. Nu till arbetet — klockan är öfver åtta, och mycket återstår!
Så hon arbetade och handterade rågkärfven, den starka, unga qvinnan! Den gula halmen yrde om räfsan, och då skylen byggdes upp hög och rak, var det hon, den yngsta och lyckligaste, som vred till sjelfva kronan der uppe.
Men den lille der borta i den mjuka halmbädden fick blickar af varmaste kärlek och ibland en hastig kyss från modersläppar… Hvilka glada timmar! Middagen kom och gick, solen steg och sjönk, qvällen var snart inne. Paavo, hvarför kommer du ej? Nu, om någonsin, måste du le och se lycklig ut, nu när du ser detta prägtiga barn, starkt och kraftigt som du sjelf och friskt som dess moder! Och hon, din hustru, hur vacker hon är, hon som ej känner till trötthet eller ohelsa, hon som, frisk som en gudinna, sjungande sköter detta arbete lika lätt som en man. Hvarför kommer du icke? Se, här är lyckan och kärleken — hur kan du dröja?
Daggen började falla. Skylarne på åkern stodo nu alla uppresta. Folket tog sina verktyg och vandrade hemåt. Annikka lyfte lätt barnet i sina armar och gick jollrande genom skogen. Solens sista strålar strödde ett skimmer af guld på hennes bara mörka hår, som i en tjock fläta föll ned på ryggen. Ansigtet log, ögonen strålade, hon sjöng med full röst, melodien fick ord, och i långa, konstlösa strofer spådde hon den nyfödde lycka, långt lif, rikedom och många söner. — Hej ho, trollen gifve dig lycka!
Men plötsligt tystnade hon: — Jag tokiga qvinna, det är bäst att jag med ens ror till presten, så är det undan! Paavo kan behöfva hvila sig der hemma. När han se'n får se barnet och mig och hör att det är ordnadt för kristningen, så skall han väl bli glad, tänker jag! Se så, barnet mitt, gråt inte! Presten skall snart välsigna dig — trollen skall jag inte mer sjunga om. Få se om ekstocken ligger i vassen! Ja, minsann gör han så. Nu får du gunga! Du ligger ju prägtigt der på bottenbrädet, när du får en bundt vass under hufvudet! Så der ja! Nu ro vi! Är det inte lustigt? Så bra det går! Hej och ho, trollen gifve dig lycka…
Voj! nu igen trollen… Nej, det är bäst jag tiger, annars blir det något ondt i qväll! I stället skulle vi läsa bönerna, Syndabekännelsen är visst bra: 'Jag fattig syndig menniska…' Aj, ja — nu äro vi öfver! Hejsan, pojken min, håll dig nu tyst; der är prestgården, och det är en helig plats der alla småbarn få lof att vara snälla, när de fått kyss af mor… Så der ja!
Nu voro de framme. Den röda prestgårdsbyggningen med sitt låga tak och sina hvita fönsterbräden låg täckt inbäddad i en björkdunge. På gården mjölkades korna. Pigorna sutto vid sina stäfvor; prestmor sjelf såg på, välvillig, fet och med två tjocka, väldiga armar i sidorna. På sitt grålockiga hufvud bar hon en randig bomullsduk, de blå, trofasta ögonen blickade så gladt fram under ögonhåren. Nere på marken strök sig en snål, fet, svart katt om kjolarne på husmodern … han hade så länge förgäfves väntat på aftonmjölken.