Ella tog harmonikan från Jussi, stälde sig på midten af den höga loftstrappan samt började preludiera. Ingen syntes på hela gården, utom Ellas följe, som grupperat sig längre ner på trappan. Han hostade några gånger samt begynte med sin något hesa falsett sjunga en slagdänga, ett slags misshandlad kärleksvisa, med konstiga och onaturliga drillar och grannlåter.
Ett hufvud stack fram nere i stugudörren, men försvann åter. I drängstugan öppnades äfven dörren på glänt, men ingen visade sig. Några sömniga kor bölade borta vid fähuset. Hunden morrade, men öfverväldigades af sin sömnlust och tystnade snart. Uppe från Heddas loft intet ljud.
När Ella sjungit några verser, började tålamodet att tryta. Han steg upp ända till öfversta trappan, gick några steg på den balkongartade utbyggnaden, som kringlöper huset på denna sida, och bultade ett slag på Heddas dörr. Intet svar. Ännu en bultning, starkare än den förra, och så ännu en, kraftig nog att väcka en stendöf.
— Bort med dig, Ella — hördes derinifrån Heddas röst, — jag vet, att det är du, och jag vill vara i fred. Var tyst, jag vill sofva! I morgon kan du komma på ditt aftalade frieri. Men med far din, inte ensam. Du hör, hvad jag säger. Godnatt, jag vill inte veta af dig mer i qväll.
Ella såg ned till sina kamrater, liksom hade han velat säga dem:
— Ser ni, hon är trogen, hon är kärf, men ren som månen; hon är ensam i sin jungfrubur, och hon snäser mig, ovärdige, derför att jag med min sång stör hennes sömn och med min närvaro hennes frid. Ser ni, hon är ej den ni trott, sen … ni har haft orätt.
Men kamraterna läto icke öfvertyga sig. Der blef ett tissel och tassel, ett dämpadt skratt och ett tyst, men dock tydligt förnimbart jubel imellan dem, när Olli kom upp till Ella med en filthatt i ena handen och ett par höga, stora stöflar i den andra.
— Ser du, Salmen Ella, hvad som var gömdt här på trappan, — sade han, — en hatt … den tillhör Uutila Paawo, och ett par stöflar, nya, dugtiga stöflar! Dem har Jussi fått färdiga till i dag, det är Uutilas nya friarstöflar! Vill du veta, hvem som är derinne i ditt ställe?… Jo, han heter Paawo, blifvande husbonde på Uutila, vackre Paawo, som har eget hus och eget hemman; det är han, som har hvad du skrutit af, se så, nu kan du gå hem och lägga dig, men kom inte och skryt härnäst för oss, som ha vettet i behåll!
Ella rusade ned som en galning. Med ögonen letade han förgäfves efter en sten. Icke en enda fans på hela gården. Men — ändtligen! Derborta upptäckte han en grupp vilda nyponbuskar. Derunder måste finnas ett stenrös. Han sprang dit, trampade våldsamt ned buskarne, röjde dem ur vägen och skönjde några väldiga stenar, utaf hvilka han utvalde den största. Så utrustad sprang han upp igen och slungade med vild kraft den väldiga stenen mot dörren, som, gammal och murken, genast splittrades. Medelst ännu en rörelse ref han de klufna dörrbräderna loss och stod der nu i dörröppningen med hela sin svit bakom sig och blickade in i löftets skymning.
Men framför honom rakt på tröskeln stod Toimilas unga dotter, den vackra Hedda, hon stod der med rynkade ögonbryn och ögon, som bokstafligen sköto blixtar. Hon bar sitt hufvud högt som en drottning, och det blodröda bandet omslöt hennes bruna, lockiga hår, hvars långa flätor hängde ut åt nacken. Den brokiga »rekkon» framme i bröstet glimrade af paljetter och rödt broderi, och hennes långa hvita klädeskofta hängde löst öfver axlarne. Kjolen med dess röda rynkade bård hade hon nu fält ned, och der hon stod i imponerande skönhet och full ståt, var det flere än en af ungersvennerne, som verkligen trodde på trolldrycken, som de tyckte sig svälja med den luft, som Hedda andades.