— Jaha, här står jag, — började Hedda. — här, en qvinna i mitt eget hem, i mitt eget rum, framför män, som med våld vilja intränga till mig! Och det är du, Ella, som stält till detta! Det är du, som gjort mig detta! Blygs! Blygs! Du är en stackare, som mot min vilja och mot din rättighet bryter qvinnofrid och slår in dörrar som en röfvare och en rånare och en tjuf!… Och ni der, ni, hans vänner! Ni veten alla, att jag varit förlofvad med Ella, men att jag sagt, att jag inte vill veta af honom, derför att hans far är emot mig och nekar mig plats vid hans bord som första värdinna. Nå väl, hören då, mellan Ella och mig är det slut. Och vill du veta mer, Ella … så hör! Jag har i denna qväll gifvit mitt löfte åt en annan, en som inte beror af sin far och en som inte behöfver skämmas att föra mig in i sin stuga! Och han är här; derinne sitter han med sina vänner. Nu förstån I alla det; mellan Salmen Ella och mig är det slut! Finnes det någon af er, som utan hennes vilja skulle önska föra en hustru i sitt hus! Eller tron I, att en qvinna sådan som jag vill gå i ett hus, der hon icke är tåld?… Åh nej! Och nu, bort med er! Till dig, Ella, säger jag bara en sak! Gå genast hem och gör dörren hel; i morgon innan gudstjensten skall den vara ny och insatt på sin plats här; eljes stämmer jag dig för inbrott och hemgång, och då får du tänka öfver det i fängelset. Och nu godnatt för sista gången… Viljen I komma hit på dans i morgon afton, så välkomna, du med Ella; du skall få se min Paawo, han är tjugufem år, och … han är min fästman.
Så försvann Hedda för de utanför ståendes blickar. Ella gick baklänges ned för trappan. Han var blek som lärft och tyst. Äfven de andra tego. Man anträdde återfärden under samma tystnad och med sjunket mod. Sjelfva Jussi hade tappat koncepterna, åtminstone för den första qvartstimmen.
När Toimila egor voro passerade, rättade Jussi upp sig en smula. Han drog ett tag på sitt spelverk, och redan den första tonen tycktes upplifva honom.
— Neej, — utlät han sig slutligen, — man skall inte på lördagsqvällen ge sig i delo med hins anhang, för sådant der qvinfolk, det är allt hemma från den trakten.
— Men en så dugtig hustru har ingen i hela socken, som Paawo får, — menade Jaako, och ref sig i hufvudet.
— Att du, Ella, som är så stark, stod der och hörde på predikan utan ett muck, — framkastade Weikko, som kände sitt mod växa underbart, ju längre han kom ifrån gården.
— Tig, killing, eljes blir det inte på länge du kan öppna din mun och bräka mer, — hotade Ella, mörk i hågen, der han gick något före de andra på vägen.
— Nu gossar, skynda er hemåt byn! Jag lemnar inte Salmen Ella för det han kommit i olycka! Vill någon af er komma med och hjelpa till med loftdörren, som skall vara hel till i morgon, så är det bra! Hexan kommer väl och vänder ögonen på en eljes. Vi gå till Snickar-Matti … oj! Ut med stegen, valpar, och gån inte och dra'n benen efter er.
Det var Jussi som talade. De unge männen skuffade hvarandra i sidorna med armbågarne. De småflinade sins imellan, men svarade icke. Otur i kärleksaffärer förekom dem nedsättande för den, som råkat ut derför. De lemnade sig efter på landsvägen och visade genom denna stumma opinionsyttring sin likgiltighet för Ella och hans sak. De hade med en viss fruktan, men också med beundran sett på Hedda och tyckte alls icke, att hon var af den ledes anhang. Hon var alldeles för ung för Salmen Ella, för glad och för pratsam. De ville också gerna dansa med i morgon på Toimila. Dörren, tänkte de, kunde den laga, som slagit sönder den. Jussi och Ella veko derför ensamma af till snickaren.
Innan klockan slog fyra på morgonen, var Snickar-Matti på Toimila med dörren och en halftimme derefter knarrade den, tung och klumpig liksom den förra, på sina gångjern. Men det färska doftande virket sken så hvitt redan på långt håll, ett minnesmärke öfver Ellas misslyckade nattliga bragd och hans redan så ryktbart vordna nederlag… Det sken som ett slags varnagel för alla djerfve älskare, som tro på lyckan utan att känna konsten att binda henne. Denna dörr till paradiset stod der och sqvallrade, och hvar gång byns unge män sågo den, blefvo de så muntre och skrattade, bara skrattade åt Ella och hans äfventyr.