3.

Salmen Ukko satt på söndagseftermiddagen i stora stugan och halfsof, medan »äiti» med hes och låg stämma långsamt och entonigt genomläste ett kapitel ur bibeln, som hon dock af gammalt kunde till hälften utantill. Ukkos grå hår var slätkammadt, hans ansigte sken ännu efter tvagningen i badstun i går afton, hans stora väldiga näfvar lågo hopknäpta framför honom på bordet. Pipan hade fallit honom ur munnen, de buskiga ögonbrynen voro litet jemnade, han glömde kanske i detta ögonblick sina sorger vid ljudet af denna röst, som i öfver femtio år stillat ofriden i hans själ och bragt en harmoni öfver hans lif, som han sjelf ej förstod, men som han utan den aldrig skulle fått känna. Denna sträfva, oharmoniska röst, hvars anspråkslösa egarinna aldrig fått ett vänligt erkännande för ett helt lifs troget arbete, egde en sådan hemlighetsfull makt. Kanske var det derför, att hon hade tålt allt, gamla Annika, allt utan att klaga. Det skulle så vara, tyckte hon. Hvad har väl en hustru annat att göra än hvad hon vet att hennes man vill? Hon hade ju svurit att älska honom. Och det gjorde hon, till och med då han låg drucken under bordet. Det var icke kärlek, det var religion. Hon var en qvinna och dertill omedveten om sin storhet i förmågan att lida och bära allt. Den slumrande reflexionen skulle aldrig vakna, och hon skulle gå i grafven, from som hon lefvat, utan en aning om att hennes lif hade kunnat vara annorlunda. Det var nu hennes lycka att tjena, att finnas till. Hon trodde på Gud och på dödens löften. Paradisets dörr vinkade som en skön, oförtjent lön! Huru skönt att hvila efter arbetet, huru skönt att dö, sedan man funnit lifvet så tungt och mödosamt. »Äiti» läste och läste, det var söndagsfrid.

De unga voro ute. Barnen likaså. Plötsligt hördes ett buller på trappan. Det var Ellas bredaxlade gestalt, som nu syntes i dörren. Hans eljes så friska hy var gul i dag, hans klara ögon dimmiga och munnen slapp och färglös. Det gula håret klibbade vid pannan, en lång test hängde rakt ned öfver kinden på honom.

Ukko vaknade och såg upp. En mörk sky for öfver gubbens ansigte, ett uttryck af ovilja och förakt bet sig fast kring hans tunna läppar. Och med en stämma, hård och kall som en frost, sade han:

— Jaså, det har nu gått derhän, du har börjat att supa, du med, för att riktigt behaga henne och vinna hennes tycke? Det skall vara svårt för dig annars med den saken, hon lär allt ha lurat dig redan nu! God fortsättning, Salmen Ella! Du får sätta henne i jernbur och så dra med henne kring riket, medan du sjelf vrider på spellåda. Sådant handtverk passar er bäst. Tvi sådant tattarfölje! Ut med dig, landsstrykare; när du sofvit bort ruset, må du komma igen.

Men Ella gick icke. Han steg fram ett par steg, knöt näfven tätt intill Ukkos näsa, grinade vildt, spärrade upp sina ögon, tills de blodsprängda stirrade in i gubbens, knep ihop tänderna, som blänkte fram, hvita och hvassa som spikar, mumlade en hotelse och sprang ut, häftigt och utan att vackla, tog fart öfver gården, ginade rakt ned öfver fälten, styrde sin färd mot stranden och syntes snart i sin båt ett stycke ute på sjön.

Ditåt låg Toimila. Ukko, bragt i uppror, lät vilda svordomar hagla öfver sonen; han gick af och an som ett rytande lejon, men »äiti» satt med nedslagna ögon och såg på sin långa psalmbok, inlindad i en hemväfd blå bomullsnäsduk. Hennes skrynkliga ansigte förändrade icke en min. De slocknande blickarne voro liksom inåtvända, hennes läppar rörde sig sakta. Hon bad. Och när några minuter förflutit, vågade hon ånyo fortsätta med läsningen, midt i meningen, der hon slutat. Och Ukkos sinne var alltjemt i uppror. Men småningom lugnade han sig, hans röst lät som en aflägsen åskas mullrande, när »äiti» läste. Den föraktade, usla qvinnan, hon begrep ingenting, hennes frid kunde ingen störa. Nå, så fick hon väl hållas. Ukko gick ut, luften derinne, full af »äitis» predikande tonfall, kunde qväfva honom. Der, derborta rodde Ella! Äh, till henne igen! Den dåren! Och man kunde ej straffa honom. Nej, han, Ukko, kunde det tyvärr icke.

* * * * *

»Äiti» i stugan höll inne med läsningen. Kapitlet var just slut. Hon suckade så tungt. Hennes böjda hufvud reste sig litet, och hon såg upp rakt framför sig. Ögonen skymdes … de trötta gamla ögonen, skymdes af ovan orsak, stora tårar rullade ned för hennes kinder. En ryckning af smärta genomfor hennes lemmar, och öfver munnen, eljes så hopknipen och stel, gled ett uttryck af vekhet och sorg. Hennes älsklingsson, Ella, äfven han! Ukko sjelf hade, han också vid femtio års ålder, haft sin värsta rasperiod. Skulle nu Ella begynna! Hon anade, att någonting stod för dörren, att någon ny sorg skulle träffa henne. Och åter suckade hon, böjde som förr sitt gråa hufvud, knäpte ihop de magra händerna och bad halfhögt en bön till Den, under hvars mäktiga vilja hon tåligt böjde sig, äfven om denna, såsom så ofta förr, likt en frostnatt härjande gått öfver alla hennes förhoppningar och krossat hennes önskningar. Hon bad.

Ella var hunnen till Toimila strand och drog sin ekstock högt upp i sanden. Han sprang så ifrig, som hade han varit förföljd, upp mot gården, rakt genom hagen. Det var som en flykt och bar af genom snår och buskar, öfver gärden och diken. Nyponens taggar sleto i hans långa rockskört, granens qvistar slogo honom i ansigtet. Gyttjan från ett litet kärr i skogen stänkte upp öfver hans stöflar. Men han märkte ingenting, han sprang bara vidare.