Det hördes musik från gården. En hop ungersvenner stodo eller lågo kring en stege vid stallbyggnaden, rökte der sina pipor och samtalade. Några gamla qvinnor i sina svarta fransprydda hufvudbonader sutto på en bänk och betraktade småbarnens lekar med grisarne.
Ella såg ingenting. Han tog Toimila-stugans alla fem trappsteg i ett hopp och gick in. Här stälde han sig i klungan af dans-kavaljerer, längst bakom. Han hörde blott några spefulla anmärkningar omkring sig, liksom bakom sig på gården, då han skyndat igenom. Han visste väl orsaken; han visste, att han var ett åtlöje nu efter nattens äfventyr, och blodet jäste inom honom, svallade högt och brände i hjertat. Hans händer voro heta som under feber och ögonen glänsande. Han hade druckit hejdlöst på dagen och var nu i ett tillstånd af ytterlig öfverretning.
Hedda hade mycket väl märkt sin för detta fästmans inträdande. Också hade hon kastat fram några öfvermodiga anmärkningar öfver honom till de omgifvande. Hennes fader, gamle Toimila, satt liknöjd i ett af främmand-rummen med några af sina gäster; det var en gammal fromsint man, som gerna lät sin dotter styra både gård och hus nu, sedan han förlorat hustru, son och svärson under några få år. Han skulle få en ny svärson nu, en rik och bra karl, Hedda kunde nog sköta sig, hon. Paawo tycktes vara gubben i lag, och han skulle i framtiden få ärfva sin faders gård. Toimila-folket blefve då ännu rikare, allt var ju godt och väl!
Öfverallt i sjelfva storstugan pustade de dansande. Sommarqvällen var litet qvaf, luften derinne het och tryckande. Man hade druckit bränvin med kaffe, ätit ostkaka och åter druckit. Spelmannen stampade takten, gned och arbetade. I den stora spiseln flammade, oaktadt hettan en eld för den stora kaffepannan, som ånyo uppvärmdes, och röken steg endast till hälften upp genom skorstenen. Den bolmade delvis inåt och lägrade sig uppe i taket, der brödspetten hängde, tunga af sin mörkbruna last, den gick ännu högre, trängde in bland pertorna, der de lågo utbredda att torkas, och spred sig, tjock och qväfvande, öfverallt. Fönstren, små och omöjliga att öppna, voro fuktiga och dunkla; i väggspringorna omkring dem voro öfverallt instuckna rönn- och björkqvistar, hvilka vissnande spridde en stark doft omkring. Luften här inne var tung och tryckande, men störde ej glädjen och nöjet, tvärtom — den var just den rätta atmosferen för ett sådant slags munterhet, och ingen tänkte på att det borde vara annorlunda.
Hedda dansade nästan oafbrutet eller gick omkring i stugan med danssteg, under det någon af bönderne höll sina armar kring hennes midja. Hon tyckte om att då och då göra Paawo litet orolig, ehuru hon kort derefter tröstade honom med en eller annan ynnestbevisning. Hon var vacker i qväll, armarne blottade för värmens skull och halsen synlig under den vida tröjan. Hon skrattade med alla, slog den hon talade med förtroligt på axeln, tog Paawo ibland på knäet, gungade honom kraftigt och gaf honom derpå med en lustig rörelse en snabb stöt, som kom honom att oförberedt falla ned på golfvet. Han hittade dock på att hålla henne så hårdt omkring lifvet eller om halsen, att han icke kunde falla, en lek, som hon upprepade en gång till och med gamle Aatuli och som kom stackars Paawo att känna sitt hjertas slag litet våldsammare, än eljes var vanligt.
Allt detta och mera dertill såg Ella, der han stod bakom de andra vid dörren. Hans heta blickar nästan slukade den vackra kraftiga qvinnan. Han afundades alla, som nalkades henne. Han kände en stickande smärta någonstädes inom sig, det plågade, tärde och dref hans blod så våldsamt mot hjertat och uppåt igen. Han kände sig så stark, som om han hade kunnat med sina breda händer krossa alla dem, som stodo omkring henne, alla på en gång. Kunde han bara fått Paawo i sina näfvar, så skulle han burit bort honom till smedjan, slängt honom på städet och med släggan tillintetgjort denna unga, spensliga kropp. Då hade han sluppit se detta fadda leende vid de smekningar, som Hedda emellanåt bestod sin lycklige fästman.
Och henne! Finge han henne bara en enda gång ännu dit bort i hagen, der de så ofta under sommarqvällarne träffats! Huru skulle han ej fatta henne, mer lifligt än då, i sina armar, pressa henne intill sig, hårdt så att hon kände andan förgå, hårdt så att hon ej mer log och skrattade som nu, hårdt så att hennes blossande kinder bleknade, så att hennes svällande röda mun ej mer skämtade, utan ryckte af smärta, hårdt så att lifvet, som nu brusade så käckt inom henne, kunde fly!
Ella gick rakt fram genom den tätt hopade skaran af unge män, klöf som en ung tjur sin väg genom alla hinder, rusade fram öfver hela golfvet och stod inom ett ögonblick framför Hedda, efter det han med armbågen stött bort Paawo och de andra.
— Kom, Hedda, nu dansa vi en polska, som du skall minnas, så länge du lefver — sade han och klämde hennes bara arm så hårdt, att det blef en hvit strimma på den bruna, rodnande huden.
Hon såg plötsligt upp, höjde spotskt sin öfverläpp, kisade med ögonen försmädligt på honom, spände sedan blicken vidöppen och med ett uttryck af outsägligt förakt på hans hela gestalt, uppifrån ned och nedifrån upp, och sade med sin gäckande ton: