— Nog är den karl tokig, som vågar visa sig för Toimila-Hedda, sedan han burit sig åt som en våldsverkare och en tjuf! Du är drucken; annars hade du genast blifvit utkörd! Gå din väg, smed! gå sjelfvilligt, om du inte vill bli uthjelpt af manfolken här! Och visa dig inte mer för mina ögon! För kommer du hit en gång till, så lyfta vi dig i brunnen!
Ella stirrade på henne, liksom förstode han intet. Han tog ett steg som för att fatta henne kring lifvet, med eller mot hennes vilja. Men den sköna stötte honom våldsamt tillbaka med en blick, som sprutade vrede och förakt. Denna stöt blef en signal för hennes beundrare att ingripa. Man rusade mot Ella, och det skulle hafva uppstått ett vildt slagsmål, om ej Hedda i rätta ögonblicket sprungit emellan. Hon höjde sina armar och skrek öfver tumultet:
— Ej, så stanna! Låten honom gå, gossar! Ingen må röra honom! Ut Salmen Ella! Och det är sista gången du är här. Helsa din Ukko och säg, att han icke behöfver frukta att få en föraktad sonhustru! Han kan nöja sig med att hafva en föraktad son… Gå!
Ella raglade ett steg framåt. Det susade i hans öron. Han visste ej, huru han kom ut. Aftonluften bragte honom ingen svalka. Det sjöd, det bultade, det slog inom honom. Och ännu en stund hörde han, der han stod under tallarne på korsvägen, spelmannens sprittande knäpptoner på violinen och qvinnornas gälla skratt.
Efter en stund blef det tystare, så åter stoj och buller. Dansen var säkert slut nu, och man skulle begifva sig hemåt. Han lyssnade! Han förstod att man tog afsked, så utbytte gåfvor och så skildes. Steg nalkades, rösterna kommo närmare. De kommo alla hitåt. Vägen ledde åt stranden, der byfolkets båtar lågo förtöjda. De gingo förbi Ella utan att se honom, der han satt, skrattande, par om par, käresta med käresta, yngling och jänta, i skämt, i glam, i yster munterhet. Sist Hedda och Paawo. Spelmannen, drucken och ondsint, gick jemt i vägen för de älskande, alltjemt svärjande öfver hindren han mötte, alltjemt muttrande för sig sjelf, obelåten och hotfull. Slutligen försvann äfven han.
Ett litet stycke framför Ella, der gångstigen var som smalast och der de höga träden skuggade som bäst, stod en mossig platt sten, mjuk och fuktig. Paawo drog Hedda dit, hon skrattade och kastade sig ned. Ella hörde, huru han kysste henne och huru hon halft motvilligt, alltjemt skrattande, besvarade hans kyssar. De andra rösterna bortdogo i fjerran, de älskandes högljudda joller, afbrutet af kyssarne, trängde inpå honom, der han stod, han smeden, och de brände honom som glödande tänger och eld, tärande, flammande eld.
Han grep i sin puuko och sprang fram. Ett ögonblick hejdade han sig, derpå höjde han armen och stötte till hårdt och säkert midt i barmen på Hedda, der hon halflåg i famnen på sin älskade. Och han hade träffat riktigt. Hon höjde icke en suck, hon gaf ej ett ljud. Hennes röda kinder bleknade blott, skämtet fastnade på läpparne, och lifvet flydde. Det hade flytt för hans hand, denna hand, som så mången gång hade smekt henne, som velat bära henne, skydda henne för allt ondt, men som hon trolöst stött bort. Han hade hämnats och var nu lugn, lugn som om han egde henne åter.
* * * * *
Måndagsmorgonen randades kulen, och himlen var molnbetäckt. På Salmi gård arbetades tidigt. Alla voro redan i verksamhet. Ukko satt som vanligt på trappan. Hans pipa hängde som vanligt i munnen. Han gjorde pertor, spjelade det fuktiga virket, klöf det, och högen med färdiga ribbor framför honom blef allt större. Men på loftet deruppe sof ännu Ella, husets äldste. Mor Annikka hörde, huru tungt han andades; hans jemna, dofva snarkningar hördes dit ned, vittnande om ett godt, lugnt samvete. Man ville låta honom sofva ut. Han hade nog gjort det klart för sig i går, tänkte hon — allt skulle blifva godt igen, allt stanna vid det förra. Far och mor voro så glada och försonligt stämda nu på morgonen; man hade hört af en dräng, att Hedda hade firat sin förlofning med Paawo i går qväll. Det var en glad öfverraskning på måndagsmorgonen. Det var ett lyckligt omen. Veckan lofvade således blifva god, och dernere var åkern nästan färdigbergad. Nu kunde det gerna regna… Ukko var vid gladaste humör, och »äiti» hade en dag af frid och ro.
Vid vägen hördes skramlet af ett åkdon. Det kom närmare, det nalkades alltmer. Ukko blef uppmärksam. Hvad mera gladt och nytt skulle hända honom denna dag? »Äiti» tittade ut från dörren, barnen sprungo fram i sina långa skjortor, snafvande öfver trösklar och trappor. Nere på åkern hörde folket bjellrornas klang. De blickade upp från sina kärfvar, och Olli i potatesåkern stannade midt i sin plöjning. Hvem kom med bjällror till Salmi, och den tiden på dagen?