* * * * *
Efter en halftimme var allt klart. Han var vaken, Ella, som nyss sofvit så godt. Han stod der tyst och axelbred som förr, lugn och sansad. De sista dagarnes öfverretning var öfver. Hans ljusa hår föll slätt och rakt ned och bildade en ram om ansigtets runda oval. Ögonen voro ej som i går blodsprängda och blickade ej mer eldigt omkring, hans blickar voro tvärtom lugna och milda. Det vemodiga draget kring munnen syntes der nu så tydligt; blott ansigtets röda färg var litet mattare.
Han såg sig en gång om på gården. Händerna och de starka väldiga armarne voro fastsurrade bakom honom, hårdt intill hvarandra. Ännu en blick omkring sig och så en på Ukko.
— Du har ett hårdt sinne, far — sade han — och när du retar mig, kommer det öfver mig också! Det der sinnet, ditt hårda sinne. Men — reta icke bröderna så som du retat mig. Låt dem hållas, du ser hvarthän det bär med mig.
Han tillade efter en stunds paus, vänd till modern:
— Men du, äiti, du är en välsignad Guds engel; inte skall jag någonsin glömma dig.
Så upp i chäsen, som väntade med länsman, befallningsman och fångförare. Man satte af. Bjellrorna klingade åter. Det lät så muntert, det genljöd i bergsklintarne, morgonluften bar detta musikaliska glada ljud långt i fjerran. Hjulen klirrade mot småstenarne, hästhofvarne slogo i frisk takt på den lilla hårda och steniga vägen. Ljudet blef dock småningom allt svagare och svagare.
Ukkos perthög hade stannat i växten. »Äiti» lyfte grytan ur elden, brände sin hand, men kände det icke. Barnen lekte på stugugolfvet…
Allt var som nyss.
Men ifrån loftet der uppe hördes icke mer de lugna andedragen af den sofvande. Ukko kände icke, att några stora regndroppar nedföllo. De prasslade på perthögen, molnen der uppe blefvo tätare, det blef litet mörkare, och regnet föll snart tungt, jemt och sakta. Icke en vindflägt, allt var tyst och stilla.