»Du har ett hårdt sinne!» De orden hörde han ännu så tydligt. Och ur Ukkos bröst uppsteg långsamt en djup, rosslande suck, en enda, men en tung, centnertung.
»Du har ett hårdt sinne.»
1884.
I ödemarken.
Stämning.
Solen är högt uppe och skiner klart på de väldiga drifvorna. Fjärden är isbelagd, men ännu utan snö. Det glänser och det blänker, och midtpå, der de små holmarne, hvita och runda som snöbollar, spegla sina snötunga trädgrenar i sjön, der är det blott nattgammal is, klar och svart så man kan se dit ned, famnslångt i djupet.
På stränderna stå tallar och sträcka sina kronor högt mot solen. Ifrån grenarne falla nu och då skimrande droppar, väckta till lif af strålarne. De perla ned, glittra i fallet, men frysa dernere på marken strax igen till is. Skator hoppa mellan qvistarne, hvilka då strö ifrån sig ett litet moln af rimfrost, torrt och lätt som puder. Flingorna ligga i lager på hvarann som ett bolster af de täckaste hvita stjernor öfver allt; det är så lätt och fint och sveper liksom i en enda oändlig likkista sommarens hela blomsterfägring.
Ingen enda vindflägt lyfter de hvita snödunslöjorna, och Päjänes vida frusna vatten utbreda sig i fjärdar, vikar och sund, så långt ögat når. Mil efter mil är allt lika ödsligt, tyst och hvitt. Barrskogar, täta och vilda, bekransa stränderna, moar utbreda sig inåt landet, der de höga kalstammiga tallarne sträcka knotiga, barrlösa grenar ut mot norr och öster, medan endast på södra sidan träden ha yfvigare grenar och böja sig liksom rädda undan nordanvinden som höstarne om hviner öfver sjö och land.
Under snön sofver ljungen sin vintersömn, och harens, räfvens och vargens spår äro de enda vägar, som leda fram derute mellan skogarne och de tufviga, nu snöbetäckta träsken.
Men längst inne i en af vikarne synes en fläck odlad mark. Träden äro här borthuggna, råg- och potatisland ligga på ömse sidor om en liten byväg, som igensnöad och smal slingrar emellan höga gärdesgårdar, af hvilka nu endast de högsta störarne titta fram som vägvisare mellan fälten.