Officern på kuskbocken rynkade ögonbrynen. Han tyckte icke om »det råa, smutsiga, obildade folket, som visade så föga hyfsning att de presenterade sig i badstuskick». Han piskade på hästarne och for vidare.
Nu kom han med sitt ekipage till torparnes badstugor. Damerna i släden skulle egentligen nu rodnat ännu mer… Derinne i bastun gick nemligen just nu hett till.
Farmor och mormor, farfar och morfar, mor och far med söner och döttrar, tjenstefolk af alla åldrar badade i samma rum. De suto på lafven med qvastar af torkadt björklöf och läto små forsar af hett vatten porla ned ifrån stäfvorna omkring lemmar af mörkröd färg; imman ifrån den heta ugnen regnade mildt ned på lafven, der en bädd af halm, öfvertäckt med lakan, gjorde hvilan inbjudande. Hettan var qväfvande och skulle ha dödat mindre härdade naturer. Stilla och tyst försiggick behandlingen. Sträng ordning hölls i badstugan. Ingen talade. Gårdens öfverhufvud befalde nu och då litet mer »bad» på ugnen. En stark jänta skötte tjensten som baderska. Kring de breda höfterna bar hon en grön yllekjol och på hufvudet en virad duk i gul skiftning.
Som en trollformel ljuda bjellrorna in genom tystnaden. Slut med den högtidliga stämningen! Farmor och farfar, mormor och morfar, mor och far med söner, döttrar och tjenstefolk, alla ut genom dörren och ned till badstutrappan att se släden fara fram.
Löjtnanten svär. Damerna draga sina skinnboor högt upp i halsarne och sticka sina små tofsbeprydda muffar alldeles för ögonen. De ha en hel skärseld att passera. Tvenne af badstugorna, en på hvardera sidan om vägen äro så tätt garnerade med nakna kroppar, att det är omöjligt att passera förbi utan att se. Och de badande tränga sig fram, skådelystna, beundrande, i fullkomlig obekantskap om den ovilja de väcka, tills den förgrymmade epålettbeprydde snärtar i luften med sin piska…
— Det förbannade obildade folket!
Men uppe på backen vid torpet stod Matti. Hans hjerta klappade af stolthet. Han bar fars hvita fårskinnspels på axlarne och stora skinnmössa på hufvudet. Att för det granna herrskapet få visa något af sin dugtighet var hans innersta åstundan i detta ögonblick. Vid väggen stodo skidorna, nytjärade och blanka, tre och en half aln i längd. Trots den djupa snön går det bra nedför backe. Det är isgata inunder.
Han passar på det rätta ögonblicket, just då släden långsamt börjar färden uppåt den branta vägen.
Han sticker de små bara fötterna i skidans skoknäppe, fäller af sig sin hvita pels och trycker mössan djupare i pannan, så att endast de klara blå ögonen skälmaktigt lysa fram, tar ett par steg, åker ned och möter släden i halfva backen. Den långa skjortan, öppen i halsen, fladdrar omkring benen; som en tjock rök strömmar andedrägten ur den lilla munnen, som ler, och i farten svänga de små armarne i luften, medan han nere i gropen konstnärligt gör ett hopp öfver, och lycklig att så väl ha gjort sitt mandomsprof ifrån sig springer han sjungande tillbaka upp igen med skidorna i handen — och försvinner, innan de resande hunnit upp, in i den rykande stugan med pelsen släpande efter sig full af snö från drifvan!
Mor har lyft ur gröten, hotar med fingret åt sonen och visar på far: »visste han att du går och sliter på nya pelsen, så finge du dig… Se så, gå och säg till syster. Väck far.»