Middagen räcker länge. Första rätten gröt. Andra rätten kolja. Tredje rätten gröt. Fjerde rätten kolja. Det börjar skymma. Mor tänder upp pertblosset. Far skrapar sig i hufvudet. Han har ännu mycket osofvet. Lyckligt att det är söndag i morgon. Hvilodag. Gudstjensten tar upp förmiddagen. Presten är en så beskedlig karl. Hans åhörare ta sig ofta en lur under predikan — men det måste ske utan oljud. Snarkningar tål pastorn inte. Nå, nå, det är nu hans ensak.
— Matti, gå förut och kasta »bad», vi komma efter.
Nu är det torparfolkets tur att bada. Matti och Annikka gå förut. Mor kommer efter med far. Skymningen har fallit på. Mörkret upplyses af en ensam stjerna. Kölden knäpper i knutarne. Ute knarrar det under fötterna när man går. Håret betäckes med rimfrost. Borta i skogen låter det som om någon gret. Det är ulfven som »sjunger».
Far och mor bada, i bastun äro flere, men icke Matti och Annikka. De ha gått hem igen, de hade glömt qvastarne, de tanklösa barnen.
Men hvarför komma de icke tillbaka. Ha de glömt bort sitt ärende? Nej, de ha visst ej glömt det. Annikka kämpar en hård kamp derute, några steg ifrån stugan, kämpar för lifvet… Hon slår omkring sig med qvastarne och höjer jemmerrop, rop som likna ulfvens tjut, men det är dödsrop! Ingen hör henne. Matti, den tappre lille Matti, skall han ej hjelpa henne? Ack han är redan öfvervunnen. Han dog utan ett ljud, det gick med ens. Vargen var barmhertig nog att hugga säkert i. Han ligger i skogen några famnar från hemmet; hungriga och roflystna spara vargarne intet annat än rocken af vadmal och de stora stöflarne, som han lånat af far. Och hon litet längre ner… Stackars Annikka, hennes fiende är icke en gång så barmhertig. — — — Far och mor komma ändtligen från badstun. Vid vägen höra de tunga suckar och se en mörk skepnad springa inåt skogen, då de nalkas.
Tung af aningar skyndar modern till drifvan; der finner hon flickan stympad, döende.
Intet skrik, intet.
Natten är längre än vanligt. Med flammande pertbloss söka byns folk efter det andra liket. Några ha laddade bössor. En eld lyser på backen, ute bland stenarne. Det är en olyckseld, man vet att ondt händt.
Far sofver icke i kyrkan den söndagsmorgonen.
Han står på kyrkogården med knäppta händer och stirrar på en graf, som ännu icke är fyld. Inuti, nere på den frusna bottnen ligger en liten — klädkista, en mycket liten som dock inrymmer det som ännu i går var lif.