Det dammar der borta, der gatan återfår sin ursprungliga benämning af landsväg; kanske kommer han? Men det är icke han, det är en tjock gårdsegarinna från närmaste by, hon skall till staden för att göra sina visiter. Hon sköter sin välfödda häst med kraftiga händer och har skyddat sin bredskyggiga hatt med en ljusgrön musslinduk, som blott till hälften döljer en slöja af gul tyll och röda blommor. Den lilla tjensteflickan behöfver ännu icke rodna så vackert: han dröjer ännu, den älskade.
Emellertid ler hon så hoppfullt; han kommer nog, det vet hon, ty hon har spått i kaffe, och den svarta sumpen talar sant. Hon slätar sitt lockiga gula hår, jemkar den nya ljusblå schaletten och ser på sina händer. Ja, de äro alldeles rena, litet solbrända och grofva af arbetet, men så runda och mjuka ändå. Hon vet att hon är vacker, men anar icke huru vackra hennes fina drag äro då hon så der drömmande ser utåt. Dröm alltid, stackars Katri!
* * * * *
Hon hör hur hårdt de oförskämda, stora flugorna dänga just på det stället der tapeterna hänga lösa och der det dånar mer än eljes. Katri förargar sig deråt, men vet ingen bot. Det blir så enformigt att vänta i det qvafva rummet. Han dröjer så länge. De glada tankarne bli tunga, och det der dammolnet vid vägen liksom närmar sig allt mer, ända tills det töcknar hennes ögon. Värmen, blomdoften, dammet, allt verkar söfvande. Hennes hufvud sjunker ned mot armen, som hvilar på bordet. Kinderna bli röda, de mörkröda läpparne hviska drömmande, — hon sofver. Sof, stackars Katri, det är sista gången du sofver så ljuft! Vakna aldrig, ty — han kommer!
Ja, verkligen, han kommer! Men — med hvilket rassel, hvilket buller, hvilket ljud! Der är han, din Olli, han sjelf, din käraste! Hör du, han hvisslar, han sjunger, han knäpper med fingrarne! Han är då så glad? Men hvarför?
Se ej ut, Katri! Dock, du ser redan! Dina oskyldiga ögon se måhända syner, efter de så der vidgas och bli blodsprängda af vild smärta? Hvad ser du?
Det dammar på gatan utanför fönstret, det efterlängtade dammolnet är ändtligen just utanför. Det bullrar så hemskt, det är kedjor som rassla, lifjern och fotjern. Det är en som bär alltihop. Det är en som sjunger och knäpper med fingrarne. Men det är ingen vansinnig. Tro icke det, Katri, han har icke den ursäkten. Han är ej ens drucken, du kan ej trösta dig dermed, det är någonting annat…
Så vacker han är! Hans bruna lockar falla lika käckt som förr, hans solbrända kinder och höga panna äro lika rena som förr, hans hvita tänder glimma i solskenet, och blott det trotsiga leendet är litet trotsigare än då; det är allt!
Det tunga jernet bär han som vore det blomsterkransar för bröllopet. Så han svänger då han går! Samvetsqval och ånger tynga icke de spänstiga stegen, han tycktes vara nöjd med sig sjelf. Fadermord, brodermord förmörka ej glansen af dessa bruna ögon! Och du, Katri, du stelnar af att bara se honom komma så.
Hvarför mördade du så i ett ögonblick också Katris själafrid! Du grymme, hvarför?