En träta med bror och far, en träta uppkommen vid fråga om ditt förestående giftermål — en liten obetydlig träta, och det tröga finska blodet kom i en svallning som lika ogerna stillar sig som det djupa haf, hvilket af orkanen bragts i rörelse.
Länge närd svartsjuka, som med ens bröt ut i låga, blindt raseri, utan hejd, utan tygel derhän har det fört honom, som ännu i går var så lycklig.
Och nu är du på väg till häktet. Der nere i källarn är så svalt, der blir du kanske lugnare. Och i morgon fortsättes resan. Du har god tid att tänka öfver din gerning på färden öfver stepperna till det fjerran Sibirien. Till dess, hvissla och sjung! Hon der i fönstret dör icke deraf! Ack nej!
Stackars Katri! Det är ingen dröm. Det är verklighet. Han synes ej mera. Han är borta och fångknektarne med. Rasslet dör bort, bullret afstannar, dammet har lagt sig, den förra tystnaden råder.
Allt är som förr i det stora stenhuset. Bodbetjenten gäspar, karlen hyflar i vedboden, flugorna surra inne i rummen och solen skiner, skiner så genomträngande på det hvita huset, framför hvilket bönderna ännu stå gapande, sedan de sett dubbelmördaren gå förbi.
Der inne sitter Katri, hon är vaken nu. O — att hon aldrig hade vaknat!
1881.
Lycka.
Hon var mörkhyad som en kreolska. Det krusiga håret föll, då det ej var uppsatt, i två tjocka bruna flätor, längs ryggen. Men ögonens djupblå färg var äkta nordisk. Då hon satt så der allvarsam, var uttrycket i ansigtet kallt och stolt, men när hon log, förtjusade hon.
När de der röda läpparne voro slutna, läste man i ansigtet ärelystnad och mod, men då de öppnades till tal, glömde man allt annat för att lyssna till den egendomligt musikaliska klangen af en röst len som honung och dock så metalliskt klar.