— Patron såg det också han, allt för tydligt. Fram mot eftermiddagen fick man upp fröken Anna, guvernanten, men först flere dagar derefter unge herrns tillärnade brud fröken Laura och den andra. Systern hade hängt sig fast om hans hals och guvernanten vid benet, ty den förra hade hans halsduk i handen och den andra hans stöfvel. Men unge herrn sjelf kunde aldrig oaktadt allt sökande återfinnas. Weitikka visste nog hvar han fans, hon. Just der båten stjelpte är mycket strömt, och der nere bor sjöjungfrun.

— När en man är allt för mycket älskad af två qvinnor, blir sjöjungfrun ond och tar honom sjelf, så säger sagan.

— Ack, lilla Greta, det der var fasligt rörande! Nå hur kom Weitikka till kullen?

— Hon fick den till skänks på lifstid af patron, som strax sålde gården och flyttade bort med sin olyckliga och brutna hustru. Weitikka har sjelf till största delen byggt upp sin håla, och man ansåg henne naturligtvis litet galen allt se'n den der händelsen. Hon blef som hon nu är — Gud vet huru. Hon lefver ett för mig oförklarligt lif, men klok är hon bestämdt, ehuru man att börja med icke kan tro det. Hon lefver icke ensam, säger hon, nej alls icke. Hon har sin bibel, sin Gud och — sina andar. När isen lagt sig och det blir kallt på hafsbottnen, då sliter han sig, hennes älskade, lös ifrån sin brud och stiger upp till kullen, der de förr om sommaraftnarne svärmade. Han träder in i det mörka rummet, som då af sig sjelf får ett ljusare skimmer, och der berättar han underbara historier från djupet. Och Weitikka lyssnar, natt efter natt, vinter efter vinter. När vårsolen tinar upp snön och smälter bort istäcket, då törs han ej mer till Weitikka. Då måste han stanna hos den andra der nere — och hon, den gamla, sällskapar med haltian och sommarns alla naturväsen, som om vintern sofva…

— Och nu, Antti, har du hört allt. Se nu ut, se! Vid holmen der bor Weitikkas älskade på hafsbottnen, och der ser man ibland om höstqvällarne, just förr än isen binder vågen, en reslig gestalt liksom förföljd af en annan hvit skepnad försöka fly åt kullen till. Det är sjöbruden som vill hindra honom att gå upp till Weitikka. Tro ej att det är isdimmor, nej, det är den stackars drunknade, men han kommer ej fram förr än det blir alldeles mörkt och långt mera kallt.

— Jo, jo, allt det der kan jag tydligt se, om jag bara litet blundar med ögonen! Det är en vemodig stämning i den der utsigten, men så nationel; om jag visste hvarför det så ofta är någonting mörkt och dystert i vår finska natur, det är som en ljuf gåta, som längtar att bli löst!

— — — —

1880.

Lyx.

Hon satt der alldeles ensam i deras lilla rum, som på samma gång var verkstad, sängkammare och kök. Det var uppstädadt nu, renskuradt och ordnadt. Allt som hade kunnat rengöras var fullkomligt fläckfritt, till och med taket. Hon hade haft det arbetsamt i flere dagar, det var så ansträngande att taga itu med så hårda sysslor, trött och sjuk som hon var. De grå tofterna i taket hade hon skrapat rena från den sotiga limfärgen, och hade målat det så hvitt hon kunnat med kritvälling, det skulle vara en af de glada öfverraskningar hon beredt mannen för högtiden, julhögtiden, som stod för dörren. Endast tapeterna voro ohjelpliga. Nedrökta och solkiga på allt vis, var det endast med största möda hon lyckats klistra ihop dem och dölja de värsta refvorna med en våd eller par af tidningsmakulatur, så der blef en bred snygg rand på midten af väggen. Det var icke mycket, men det såg i alla fall bättre ut nu än förut, i synnerhet med de der granna, brokiga kejsarbilderna, som hon fått af sin forna kamrat, tjenstejungfrun hos assessorns.