Der satt nu det ryska majestätet i gardesuniform och med så många kraschaner, band och medaljer, som kunde rymmas på hans bröst. På hufvudet en riktig ryssmössa, grön och med röd kant. På kinder och läppar var han rödmålad, ögonen förgätmigej-blå och alltsammans i mjölkhvitt fält.
Det var rigtigt trefligt nu härinne, varmt och behagligt. Erik kunde väl icke vara missnöjd, att hon stält undan verktygen i skåpet och trävirket, som han snickrade af, ute i boden. Man hade tre helgdagar nu å rad, och han var minsann ej den, som brukade arbeta om söndagarne; dertill var han alltför ung och yster, hennes man. Det var icke att han ville hålla sabbatens frid, nej, alls icke, men han hade ett annat sinne. Då man arbetat sex dagar å rad, menade han, kunde man gerna bestå sig en hvilodag — en glad dag, rättare sagt.
Der var i rummet ännu någonting, som borde roa honom, tänkte hon. Han var naturligtvis icke i den åldern, då man egentligen kan glädja sig åt ett julträd, men hon, hon, som var ännu äldre, hon hade så hjertligt gladt sig deråt. Han hade aldrig haft ett hem förut, stackars gosse. Hans mor, tvätterskan, hade bott i barackerna med flere andra familjer inom samma väggar, och hvad hem var kunde Erik icke veta; det skulle blifva hennes sak att lära honom det.
Hon tänkte på allting som varit, nu der hon satt trött och utarbetad, urståndsatt att röra sig. Julaftonens timme var redan slagen, och han kom icke. Det förflutna steg fram och påminte henne om ett och annat … det var så sällsamt, hon hade ju knapt haft tid att tänka under de elfva månader de nu varit gifta. Ett jägtande från morgon till qväll; arbete från kl. half 5, tungt, hårdt arbete, tvätt och strykning, skurning och bråk hela förmiddagen, på middagen hemmet och maten, den tarfliga, hårdt förtjenade maten, så utarbetet igen för andra, så qvällsvarden och slutligen natten, den ofta ångestfulla natten, då han, den unge mannen kom hem drucken, visserligen glad och lustig, men retlig, så att hon ibland till och med fruktade för sitt lif.
Allt detta kom för henne nu. De hade varit långa dessa elfva månader, sträfsamma, glädjelösa, så annorlunda mot det hon förestält sig. Hon var egentligen icke lycklig, det liksom formulerade sig för hennes tanke, det som hon känt som ett obestämdt, plågsamt tryck, någonting som hon förskylt, men omedvetet, någonting som var ett straff, hon visste ej hvarför.
Men — nu just kom hon på det. Det slog henne som en blixt. Det upplyste detta dunkel af aningar, af oklara känslor och halftänkta tankar. Det var hennes fel; hon hade gjort det af fri egen vilja. Hon hade gift sig med honom, den unge, vackre snickargesällen, för hvilken hon blifvit så allvarsamt varnad; hon hade tagit honom ändå, derför att hon — på sitt vis — älskade honom.
Huru annorlunda var icke allt nu mot förut! Hon hade varit som medlem af familjen deruppe hos assessorns! Hon ansågs nästan som trotjenarinna, ehuru hon endast varit der nio år, men dessa nio år innefattade hela hennes ungdom. Nitton år då hon kom till Helsingfors ifrån sitt bardomshem borta på landet. Och så kom han, hon var då tjuguåtta år, kom och pratade tok, narrade henne, den allvarliga, sedliga, anständiga Eva, som af herrskapet ansågs vara förbi den »farliga åldern», narrade henne på dans, skämtade med henne, gaf henne små presenter, hittade på att säga henne små artigheter hvilket ingen förut gjort; de voro visserligen litet grofva, men de hade nyhetens behag, och hon var ändå, stackars gamla förståndiga Eva, »bara en qvinna»!
Men han, han var ung, han var qvick i tungan, och hans ögon spelade. Man måste lyssna, när han hvisslade eller sjöng; det lät så lustigt, precis som en flöjt. Han kunde få den surmulnaste att skratta när han ville. Och så hade han ett så märkvärdigt sätt att taga henne kring lifvet. Hon kunde ej slå ifrån sig. Hon kunde ej ge honom en örfil, huru gerna hon än ville. En annan skulle bara hafva vågat! Det var endast han, som kunde göra det. Han behöfde bara se på henne med de der falska, långa, bruna ögonen så der … så gaf hon vika, tillät honom dessa smekningar och hörde hans försäkringar.
Ingen hade förut stått emot Erik. Fastän han lefde undan och slarfvade med arbetet, fastän han gick här och der i gårdarne och pratade tok med tjenstflickorna, trodde de alla på honom. Och Eva, hon rodnade då han kom, slog ned sina trofasta grå ögon, jemkade duken litet lägre ned i pannan, rörde snabbare om med sin visp eller stötte ännu mer energiskt med morteln. Men ju mer blyg hon var, dess ifrigare tycktes han. Och så skref han verser, citerade ur visboken, renskref dem på granna, englabeprydda papper, hvars blad han suddade ned med sina fingrar. Det tänkte hon icke på, ehuru hon eljest var så sträng med renligheten, det kunde ju vara af kärlek … man är inte så noga, då man älskar.
Hon kunde icke bära det till slut. Motståndet orkade hon ej med. En dag tog det henne så ömt om hjertat det han sade, hans varma ord. Han var så vänlig, han bad så mycket, det var omöjligt, hon kunde ej säga nej. »Nå Erik, efter det så är,» menade hon, »efter det så är, så blir jag väl dervid, lemnar tjensten och blir din hustru.»