— Det vet jag icke … jag har mitt arbete här i staden.
— Herre Gud, tänk om han lefver!
— Liisa, du är bestämdt en bra flicka, du må prata emot hur mycket som helst; du är en bra flicka, erkänn det!
— Åh nej, madam Lundqvist, jag är allt en dålig flicka, jag; jag vet det mer än väl.
— Nej bevars, du är icke dålig, du är bara på dåliga vägar…
— Men jag hatar de goda och hederliga, jag tål icke se dem, jag blir sjuk, när jag får se en sådan der skenhelig en som Eva, Eriks hustru…
— Du har bara haft dåliga exempel, du har aldrig haft goda menniskor, aldrig kärlek.
— Goda menniskor ha föraktat mig och sett med ömkan på mig … goda menniskor, ja; goda menniskor ha lärt mig att hata det goda!
— Du har aldrig sett ömhet! Hon dog, då du var tre år, din mor; du har aldrig fått omvårdnad, alla ha hjelpt till att dra dig ned och förtrampa dig…
— Åh nej, man har gett mig tråkiga böcker, man har tussat polis efter mig, man har nog gjordt godt, så godt, att jag ville strypa dem, som gjort mig godt, om jag kunde.