— Din stackars mamma, hon skulle ha skyddat dig…
— Om hon lefvat ja…
— Om det icke hade funnits en dålig qvinna…
— Sådan som jag…
— Sådan som du hållit på att bli. Hör du, Liisa, titta in hit lite, jag öppnar dörren: de se dig icke. Sedan när du sett, kan du välja: ettdera fortsätta ditt förra lif, arbeta i fabriken och drifva omkring på gatorna…
— Nå, hvad nu, hvad tror madam att en sådan som jag duger till annat?
— Jo, du duger till arbete. Vill du bli min tjenstepiga, så kan du få. Jag är gammal och har mycket arbete med mina sjukbesök. Vill du bli min piga och sköta om allt mitt, så kan du, som sagdt.
— Herre Gud, hvad ni är underlig, madam, jag vet inte, hvad jag skall säga.
— Tyst bara och följ med!
Den lilla gumman tog Liisa i handen och gick in i förstugan. Hon öppnade sakta dörren till Eriks och Evas rum, sköt Liisa framför sig, stälde henne bakom skåpet i skuggan och gick sjelf, utan att säga ett ord, fram till spiseln.