— Nå, jag må säga! Stå här, så skall jag tala vid frun; hon är hemma och öppnar nog dörrn för er, om det är allvar med köpandet.
— Det kan hon lita på — menade Erik och knyckte till; han tyckte inte om att man misstrodde hans afsigter.
Hon gick, den söndagsklädda hufvudstadsjungfrun, gick med en liten nådig, uppmuntrande nick och försvann i huset, medan gardisten med nyfikna blickar betraktade Erik, väntande på det lilla äfventyrets utgång.
Om ett ögonblick kom hon igen, låste upp en dörr och lät Erik stiga in. En fyllig, sidenfrasande fru med myndig min och högfärdigt, uppblåst ansigte stälde sig rakt framför honom, mönstrade honom helt öfver och frågade sedan.
— Hvem är det som skickat honom?
— Det är allt jag sjelf, det.
— Såå, hvad vill han ha härifrån? Ett äpple, eller hur?
— Neej, det får hon inte äta, kan jag tro.
— Hvem hon?
— Eva, vet jag.