— Hvad för en Eva?
— Hustru min, förstås.
— Hm, ni skall väl ha en blomma då? Men jag skall tala om att de äro icke för sådant der folk; de äro allt både för fina och för dyra för er.
— De ä' inte så dyra ändå, menar jag.
Den tjocka frun knyckte förargad på nacken och drog upp öfverläppen.
— Nå, säg då ut, hvad ni vill hafva; men det här är dyra saker, skall jag säga er, och ni ser icke just vidare förmögen ut. Var så god och säg ifrån fort hvad ni behagar; jag har inte tid att stå här längre…
Erik såg brydd ut, han tummade på sin hatt, slutligen såg han upp:
— Kära, goda frun eller fröken, säg mig hvad är bättre att köpa af de två sakerna, när man har sju mark att spendera: en sådan der grann barnklädning åt lillan … den hänger der i andra fönstret der bredvid, frun vet … eller också åt henne den der korgen med jordgubbsbären med en ros i midten … för mer kan det väl inte kosta än sju mark heller, fastän det är midt i vintern. Säg nu, goda frun, hon som är qvinfolk sjelf må väl förstå sig på hvad Eva hellre kunde önska sig.
Frun såg på karlen och drog till med ett litet leende, ett sådant leende, som är så eget hos köpmän, då de få tag på en kund, som icke alls kan bedöma en varas värde, en kund, som kan och vill betala sju för tu, en kund, som de kunna lura, om de vilja.
— Skall det bli till julklapp åt hustrun?