Erik såg med en stadig blick på frun: — Hm, hon vet inte, hurudan hustru jag har, för då skulle hon icke tala så der! Jag har en bra hustru, ser hon. Och nu har jag ett barn, som kostat hustru min mycket. Och jag har varit ett nöt, och jag har suddat bort mina penningar. Men jag skall icke göra så mer. Och hon ska ha det bra. Och hon ska ha sådant der lyx. Jaa, lyx ska hon ha! Adjöös!
Svaga själar.
Frieriet.
Jaa, det är inte tu tal om den saken, Sakari skall ha flickan! Hon är nu i alla fall enda dottern der i gården, och om hon också inte har någon större förmögenhet att påräkna, så är hon dock långt ifrån utan. En duglig hemgift får hon, och dessutom både kor och svin! Sakari är en uppkomling och kan vara glad om fadern säger ja. Flickkräket har ingen talan i den saken.
Så talte gamle Juuso från Aatari, han, talmannen vid oräkneliga frierier i socknen, och hvad han i den saken förmenade ansågs af de unge friarne som fullkomligt tillförlitligt.
Sakari skulle således på frieri. Först hade han tänkt på Riita, gårdsdottern från Kiala, men hon var för ung och okunnig. Sedan föll honom Kaisa från Taipale i hågen, men det sades att en äldre hemmansegare redan till hälften fått hennes löfte, och då återstod ju ej andra än den ovänliga och magra Käsämäkidottern, som var så illa omtyckt af allt manfolk i byn, och Leena, enda dottern af en förmögen bonde uppe på backen.
Det var för henne han slutligen beslöt sig. Sakari hade vidtalt Juuso för talmanskapet. Juuso var också just rätta mannen. Han var gammal och van, hade lagom anseende, en viss förmögenhet och en talförhet, som gjorde honom särdeles passande till en sådan affär.
Och så öfverenskom man att gå till Kalliola-Antti för att af gubben begära hans dotter Leena till hustru åt Sakari, ortens enda skräddare, en knappast mera ung, men välbergad man af stadgad karaktär och fläckfritt rykte.
Det var en skön midsommareftermiddag de båda männen begåfvo sig i väg på frieri. Solen stod högt på himmelen och sken på ett landskap i sommarns första, ljusa grönska. Göken gol, och i trädtopparne qvittrade skogens alla glada foglar. Det var lif, lust och glädje.
Sakari var klädd i sin sommarståt, Juuso likaså. Båda hade långrockar af blått hemfärgadt och hemmaväfdt vadmal, grå knäbyxor och höga stöflar. Skjortorna voro knäppta högt upp i halsen, omkring hvilken de ytterligare virat långa och tjocka röd- och grönrandiga ylledukar, hvilkas breda ändar täckte hela västen.