— Det är ingenting, — säger han, — det gör han alla dagar, den hurtige gossen! Hör på Matti, spring upp på berget der, gör i ordning en bra kokko och se till att du har den färdig, när klockan är 10! Blir den rigtigt präktig, så får du en mark. Den har du då ärligt förtjent.
Matti bet sig i läppen, såg litet förstulet på Leena, men tog sitt beslut och gick åt det håll, der berget låg. Leena suckade och vände åter till hemmet. Ännu hade hon så många varma kyssar för honom, den brune gossen, hvem vet, de kunde kanske förflyga till kl. 12 på natten, då ändtligen eldarne slocknat och folket begifvit sig bort.
— — — — — — — — — — — — — — —
På bestämd tid flammade elden uppe på högsta toppen af Aulango berg. På de mindre bergen tändes också småningom andra eldar, och äfven nere på sjön sågs en och annan brinnande tjärtunna långsamt dragas mot fallet och sedan snabbt släckas nere i bruset.
Men hela byns ungdom svärmade kring den högsta kokkon, och spelmannen lät, stående på en sten, höra sina visor och polskor. Muntert svängde en ringdans snart kring elden, så gnistorna yrde.
Och midt i dansen flög Leena, — vid Sakaris hand. Han gjorde ingen hemlighet af att det om söndag blefve lysning, alla visste det utom Matti, som af sin husbonde var bortskickad på ett nytt ärende.
Men precis kl. 12 var allt slut der uppe. Kalliola-bonden bjöd då sällskapet in till sig, man skulle i hans stuga dansa förlofningsdansen rigtigt till slut.
Och man gick.
Så muntert det gick till! Bränvin och pepparkakor, kaffe och konjak!
Yster och liflig, men lycklig och outtröttlig sprang ändtligen Matti efter uträttadt värf in i stugan, tog hänsynslöst Leena kring lifvet och ropade till spelmannen att han ville ha en hurtig och glad Hollola-polska! De andra karlarne följde hans exempel, hvar och en tog sin flicka — och så blef det dans!