Sakari, som intet annat parti hade, stod och såg på. Matti lyfte hans brud som hade hon varit en fjäder, släppte henne ned igen på golfvet och gjorde framför henne piruetter, som hade kunnat anstå en solo-dansör. Tog så hennes hand, sprang upp som en raket, slog ena foten i stugutaket och handen i golfvet och drog så på en minut i denna sväfvande ställning henne på knä och kysste henne, utan att hon hann göra en enda rörelse till sitt försvar!
De omkringstående skrattade. De dansande likaså. Mattis anlete glödde. Hans ögon lyste så gladt och öfvermodigt, hans röda mun visade, då han skrattade, två rader jemna, mjölkhvita tänder.
Han skakade triumferande sitt mörka hår och såg ut som den lyckligaste bland segrare!
Sakari tålte ej längre den leken. Gul i ansigtet af vrede, begrep han ändtligen, att hans brud ej tillhörde honom mer än till det yttre, och utan att låta hejda sig rusade han blindt på Matti med puukkon i hand.
I blinken förstod Matti allt. Med de knutna näfvarne framför sig stälde han sig framför Leena och borrade sina ögon ilsket i den påträngandes ansigte.
Sakari hejdades af de närmast stående. Ingen vågade närma sig Matti. Han mörknade som ett åskmoln.
— Äro de brudfolk? — frågade han slutligen Kalliola-husbonden, som stod der med rynkade ögonbryn och utmanande blickar.
— De äro så, — svarade denne oväntadt vänligt, — och vigseln blir om tre veckor. Var nu munter, du Matti, så ska vi ha roligt här den dagen! Du behöfver ett glas bränvin, kom min gosse, så skola vi dricka tillsammans, se så!
Men Matti hörde icke. En stund stod han stilla och kämpade stum sin strid. Det var blott en minut han vacklade. Men så gick det om, och häftigt sprang han till bränvinsflaskan, hälde i ett dricksglas och tömde det i ett drag. Det blef en dans, en yra och ett stoj. Slagsmål och oväsende slutade kalaset! Matti var den vildaste.
— — — — — — — — — — — — — — —