Men hon stod i ett hörn, den lilla tjensteflickan, och betraktade Matti med tårar i sina ärliga ögon. — »Om han blir min», tänkte hon, »skall han, om Gud så vill, bli en bättre menska.»
Dock — det var ej så, att hennes fromma önskningar skulle gå i fullbordan.
Mattis blod, jäsande och oroligt, sjöd så vildt inom honom, och hans lilla skötesynd, svagheten, kom åter och svepte honom i sina ogenomskinliga slöjor, tog honom i sitt hägn och förde honom ut på branterna…
Hon, den fula flickan, måste hem till sitt före tolf, och Matti hörde ej mer på henne, då hon bad honom följa med bort.
Tvärtom, han stannade qvar.
När morgonen kom, låg han åter ute, denna gång på vägen till staden. Han sof. Det var kallt och lugnt, ej en flägt rördes.
Termometrarne inne i staden visade på 20° under fryspunkten. Men han sof, han den muntre dansören, som ännu i går tänkt att bli en god menniska!
Han sof. En tung, iskall sömn. Hans hjerta klappade ännu, hans pulsar slogo och den öppna munnen andades lif. Men fötterna, som i går så gladt och liffullt dansade efter polskans toner, voro nu förfrusna, döda och för alltid stilla. —
En barmhertig förbifarande tog fram på morgonen Matti upp i sin släde och förde honom till klinikum. Der miste han dessa förfrusna lemmar, som aldrig mer kunde göra honom någon nytta.
Denna gång lemnade han sjukhuset ännu mer modstulen än förra gången, icke till fots på landsvägen med rensel och vandringslust, utan med kryckor och en hjertebörda, som tryckte honom nästan till jorden.