Det var vid den tiden Leena, alltjemt lika tyst och stilla, satt inne i skräddarens stuga med sitt andra lilla barn på armen. Rosigt och lifligt, friskt och strålande jollrade det första på golfvet.
Icke visste han, denne lille, att hans fader gick der som en krympling, hans ståtliga, vackra far, som förr aldrig smakat en tår af denna dryck, hvilken nu småningom bragt honom så långt.
Nåväl — så växla menniskornas öden! Stockflötarn går nu omkring på gatorna, går på kryckor. Den svartlockige italienaren med sin trasiga Leporellokappa vrider positivet, och Matti står bredvid och småsjunger med sin hesa, skrälliga röst. Han står der för att väcka medlidande och lyssnar mekaniskt till de toner, efter hvilka han förr så många gånger dansat, så öfvermodigt glad, så ungdomsstolt, så full af lif och ysterhet. Han ler ibland, ett frånvarande, tomt, trött löje. Hans bleka, slappa ansigte är genomkorsadt af förtidiga, täta fåror. De vackra, lifliga ögonen äro halfslutna, rödkantade, slocknande. Och hans bruna, lockiga hår är glest, stripigt och oordnadt.
Ja, det är densamme, han som för två år sen gick ned för forsarne så hurtig, så okuflig, så stark! Hvad ej de mäktiga, strida, svallande vattenmassorna förmått, det åstadkom »några droppar» af »lifsvattnet», detta lifsvatten, som är finnens förbannelse!… Han är bruten och krossad, den oöfvervinnelige.
Vid de bekanta tonerna af Hollolapolskan tänker han ej mer på hemlandet, på bruden, på en förfluten ungdom. Hans föreställningar sväfva oredigt kring mat, och en obestämd längtan att släcka denna ständiga törst griper honom med våld.
Men, — man måste lefva. Man måste framsläpa denna existens, plågsam och onyttig, tröttsam och sorglig, utan tröst och utan hopp.
Ibland ser han bland sina minnen en liten grå, töcknig gestalt som framskymtar. Det är den lilla fattiga tjensteflickans derborta vid Gammelstaden. Och han tycker sig höra, hur hon suckar, djupt och betryckt.
Den gången skulle han ännu kunnat bli en duglig menniska, om han ej varit — svag! Det är lättast att vara svag, att strida kort och genast falla. Det är en giltig ursäkt, svagheten, liksom vid brottet och ransakningen domarn ursäktar, om den anklagade varit så »svag», att han först berusat sig, innan han begått mordet.
Måhända är hos den store domarn äfven svagheten en ursäkt?
1883.