Peltonen började äta. Hon fortsatte under tårar och snyftningar:
— Han kom också och frestade mig till det, och han var så glad och sa vänlig och du bara teg och teg, så jag aldrig hade en glad dag med dig.
Peltonen tog ifrån skåpet en liten skål, fyld med salta strömmingar, tog en om en i fingrarne och åt upp ett par stycken.
— Aldrig har du sagt mig någonting, aldrig talt om hvarför du egentligen går på gården här och trälar och sliter för så liten lön, att vi nästan svälta ihjäl. Och hur jag tiggt och bedt att du ska ge dig till en annan husbonde, så har du bara tegat eller snäst mig och bedt mig vara tyst. Och det har förargat mig och vändt mig ifrån dig.
Peltonen rynkade ögonbrynen och tuggade kraftigt sitt hårda bröd.
— Och det står en menniska inte ut med. Jag vet att du gjort något ondt med patron, ja det säges öfverallt, och jag vet att du gifvit pant på att lyda allt det fanstyg han befaller dig att göra. Jaa, jag vet det, och skulle du sagt mig allt och öppnat ditt hjerta för mig, så skulle jag hålla med dig ärligt och vara nöjd med mitt och arbeta för huset och barnen och dig. Men när jag är som främmande för dig, så är du också främmande för mig. Så har du det då som du vill! Och det är så uselt, att man inte står ut med alltihop, fattigdomen och bråten och ungarne! Nej, jag går jag, du må sköta dig och barnen bäst du vill. Efter du är mot mig som vore jag en ko eller oskäligt djur, så är jag otrogen mot dig. Jag går.
Hon snyftade öfverljudt och höll händerna för ögonen.
— Är du så galen i honom, Leena, att du ska lemna barnen? — frågade slutligen Peltonen med sina allvarliga röst.
— Honom, honom, nej, jag går inte med honom. Om du bara vore som jag ville, skulle jag aldrig i verlden se till Esten mer. Aldrig i lifvet skulle han få en enda af mina fattiga fyrkar, som han narrar och snislar åt sig, den svarta ledingen — ropade Leena och knöt med näfven. — Någon måste en ha, och efter jag aldrig hade dig, så tog jag honom, för han höll sig inte för god att prata och fundera med ett qvinfolk, han var kärlig och alltid så glad… Herre Gud, men jag orkar inte se honom mer, tjufstrykern! Dessutom…
Hon hann ej tala mer. Peltonen hade stigit upp från stolen och stod nu med hennes båda händer i sina.