— Sitt ner, Leena, — sade han — säg, kan du hålla mig kär, fastän jag gått och hållit mig ifrån dig och låtit dig vara ensam så länge?
Leena såg upp med ögonen ännu fulla af tårar.
— Kan du tro på mig, du? — frågade hon tviflande.
— Jag frågar om du kan hålla mig kär, fastän jag är en fördömd menniska — sade Peltonen och såg henne i ögonen.
— Är jag något bättre, jag? — menade Leena.
— Men jag är en olycklig varelse, jag har så mycket som tynger på. — Peltonen satte sig ånyo, körde hårdt armbågarne i bordet och lutade hufvudet mot sina båda händer.
— Stackare, nog ska vi hålla ett, om du bara litar dig till mig och talar om alltihop. Och kan du förlåta mig, så…
Hon såg med en skygg blick i hans ansigte.
Peltonen förblef i samma ställning, talade i början långsamt och liksom ovilligt, men blef småningom allt mer oförbehållsam och liflig. Leena lyssnade. Hon satte sig vid vaggan och betraktade den lillas alltjemt lugna sömn.
— Hå, hå — sade han efter en stunds tystnad, — jag var ung då, ung och orolig i blodet. Min far var betjent åt patrons far, när han, salig menskan, for med generalguvernören genom riket som skrifvare eller något sådant åt grefven. Far dog ung, och jag fick ärfva hans syssla. De kallade patrons far sektern den tiden, och han var en rigtig fin karl, han. Patron och jag lekte tillsammans hela dagarne, när vi voro barn, och jag var ibland hans häst och ibland hans karl — det var alltid på samma vis som nu, fastän vi var små då, förstås. Han sparkade mig, fast det var jag som var hästen, men om jag gaf tillbaks, fick jag stryk.