— När en är förnäm emot mig, så är det som tog det mig i bröstet, så jag måste spotta åt dem. Jag blir så arg så, och patron, ja vore det inte att det skulle bli ledsamheter för dig, så skulle jag allt en gång bulta honom mjuk med brödspettet här.
— Kära hustru, du är ung, och sinnet sitter ännu hårdt i. Men jag!…
Han försjönk i tankar och skulle ha förblifvit tyst, om icke hustrun tagit till ordet.
— Är det slut nu det du skulle säga mig? Då är väl bäst jag går ifrån dig nu?
Han tummade på mössan, som legat honom på knäet, och sade dröjande:
— Jag tänker att du får vara min prest, Leena, jag skall säga dig alltihop, så är vi sen qvitt, och du kan göra hvad du vill: gå med honom, friarn din, eller stanna qvar med mig och barnen. Hvar var jag, jo vi reste…
Alltnog, det var med ett herrskap, hos hvilket herr Emil då var informator. Vi voro i Paris ett år … jag var deras, herrskapets, tjenare och min lön fick han, min herre. Dottern i huset, kommerserådets dotter, hade med sig sin fostersyster, Olga Alén, som sades vara en rik flicka. Patron tyckte visst om någon som var fattig, någon här hemma, men han förlofvade sig i alla fall med fröken Olga, som han visst aldrig tyckte om. Det var för penningars skull förstås, hon var mycket ung. Sexton år eller så, såg inte någonting ut, var blyg och rädd för alla menniskor. Jag vet inte hur han bar sig åt för att få henne, men så blef det i alla fall, och när vi efter ett års dröjsmål derute foro hem igen, blef det förlofningskalas.
— Förmyndarn tyckte inte om hela saken, och giftermålet måste uppskjutas något år för fröken Olgas sjuklighets skull. Det var ett dåligt år. Min husbonde hade ett svårt spel. Bruden, hon som bodde hos kommerserådets och inte skulle få gifta sig förrän året gått om, hon skref och bad honom ofta besöka sig, hon längtade så mycket, och jag sprang med svar, röda bref, långa och skrifna med så stora vackra bokstäfver. Hon som inte var hans brud, utan någonting mer, hon skref också, ville ha penningar och honom sjelf på köpet. Men han hade lika ondt om tid som om penningar, det var sällskapsspektakler och konserter, det var danser och det var slädpartier. Under allt detta var det i alla fall, henne han tyckte om, den fattiga. Hon frågade ut mig hvar gång jag var der … men jag måste tiga. En dag var det ett förfärligt uppträde hos kommerserådets, ett rigtigt gräl, om Minda. Herrn svor och min husbonde bara bockade. Jag såg en hel del genom fönstret, der jag stod, och tjenstfolket talade om resten.
Om morgonen fick jag höra af patron att det ändå skulle lysa i kyrkan söndagen derpå. Och så blef det bröllop, ett litet dåligt bröllop, liksom skulle han ha fört hem en fattig brud. Han hade tjenst i verket då, och det sades till oss tjenare att han var notarie. Åren gingo, långa, svåra år för flere än en. Hon dog först, den stackars Minda, patrons enda kärlek, dog i rättan tid, tänker jag. Det var då han började bli så elak mot frun. Vi flyttade om somrarne hit ut. Största delen af statfolket afskedades. Jordbruket indrogs nästan helt och hållet. Han började ett sådant trakasserande med fiskarne, att de sökte sig bort, alla utom estgubben på östra torpet och rysstackars på udden, de fattigaste och orkeslösaste af allt folket. Pigorna stannade aldrig mer än en månad, det var alltjemt nya. Ja, det der vet du bäst sjelf, så var det då, och så är det nu, alltid precis lika. Till Johanssons fick frun aldrig gå… Jag vet inte hvarför. Sällan var det främmande här, men ändå oftare än nu. När folk såg på, var han så artig mot frun, så kärvänlig och söt som hade de varit fästefolk, men när de voro ensamma…
— Fy en sådan inpiskad kanalje! Om jag bara finge strypa honom så visst som det inte får ske, — suckade Leena och kramade en af stolparne i den medlösa vaggan, — stackars frun!