— Hon var blek och såg alltid ut som om hon hade bedt om förlåtelse för att hon ännu fans i lifvet. Barnungarne kommo till alla tre på sex år. Hos dem, inne i gula kammarn, satt hon beständigt, man såg henne aldrig ute de tre sista somrarne, utom då hon med någon af barnen gick ut längs stora strandallén, i hagen, som nu snart är en sved liksom halfva holmen för öfrigt. Nog såg man att hon var sjuk, men af hvad, det är svårt att säga. Lungsoten var det inte, för hon hostade aldrig. Kanske tvinsoten, den får man af elaka menniskor och onda ord, och den sjukdomen trycker dag och natt som maran. Stackars frun.
— Det har varit tal om Carlson, förre inspektorn, som sedan skall ha blifvit mördad här någonstädes, hur var det med den saken? Folk skakar alltid på hufvudet när man frågar dem om det, och svar kan en aldrig få.
Peltonen for häftigt upp af stolen och stälde sig rakt framför sin hustru.
— Du gör bäst om du aldrig talar med någon derom, hör du, aldrig.
Han satte sig åter tungt ned och suckade:
— Det är just förbannelsen, det med Carlson. Vi voro aldrig rätt sams, han och jag. Patron talte alltid ondt om honom för mig och om mig för honom. Än var det han som skulle sagt om mig fanstyg, och än tvärtom. Vi träffades sällan, men då vi råkades, skälde vi ned hvarann, sade hvarann stickord och käbblade som småbarn. Men det var intet ondt dermed, för då vi gått på en stund, märkte vi båda att det egentligen inte var menadt någonting och att vi i sjelfva verket kunde lida hvarann rätt bra. Den sommaren frun dog var Carlson här oftare än eljes och fick ibland tala med henne långa stunder. En dag, när patron for till staden, kom Carlson in till mig och sade att frun ville tala med mig. Jag kom dit, hon satt på sin hvita soffa med lilla Clara bredvid sig. — Kära Peltonen — sade hon — ni två äro de enda af dem som härefter komma att se mina barn, på hvilka jag kan lita! Lofva mig att se till dem, när jag går bort, att vara vänliga mot dem, att så godt ni i er ställning kunna det, värna deras rätt. Viljen I lofva mig det?
Carlson lofvade, och jag med. Det var nog en ärlig karl, Carlson; han hade den gången tårar i ögonen, och jag hade svårt att hålla mig styf, jag med. Hon satt der så liten, så hvit och vissnad, insvept i sin mjuka schal. Och när hon räckte oss sina händer, voro de heta och fuktiga och tunna. Vi ville gå, men hon tillät oss icke. — Ännu en bön har jag till er — sade hon — och tittade upp till oss med sina stora, trötta ögon. Jag skulle be er vara rigtigt fasta och hålla i det som är rätt, om man än bad er aldrig så att göra orätt. Att vara sanningsenliga, om också — ja om också husbond' sjelf skulle bedja er att göra orätt för att göra honom en tjenst. Skrif aldrig under, hör ni, förrän ni båda veten hvad det är ni skrifven! Kan ni läsa båda två? — Vi sade att vi kunde det. Och derefter lofvade vi om igen att lyda henne. Hon tog afsked, gaf oss hvardera en tiomark, och så fingo vi gå. Det var på onsdagen.
På fredagen var hon dålig. Doktorn hade beredt dem deruppe på att det skulle bli slut den dagen. Med eftermiddagsbåten väntades fruns förmyndare, häradshöfdingen, och pastorn. Kl. två kom köksan och ropade mig, Carlson var uppe förut. Vi fördes in i gula kammarn, der frun låg i sin säng. Det var så hett der och luktade så starkt. Patron gick, röd i ansigtet, af och an. Han tycktes vara vid elakt humör och var alls inte vänlig emot den sjuka, som låg der feberhet och häfde sig. Hennes ögon dem glömmer jag aldrig. När vi kommo in, så stucko de sig i oss som eldpilar och lemnade oss icke. Hon rörde läpparne, och de hvita fingrarne spelade på täcket så flinkt. Patron tog ett papper från bordet, ett stort fullskrifvet papper, sträckte det till frun, med pennan som en syl rakt mot bröstet på henne, och sade med en sträng ton, en ton som jag inte heller glömmer så länge jag lefver:
— Se så, Olga, skrif nu, de här karlarne äro dina vittnen, skrif nu, säger jag dig, innan du igen börjar prata i nattmössan. Skynda dig, så får du sedan se barnen, annars tar jag dem in till stan genast.
Den sjuka reste sig upp i sängen, blef sittande stel som ett lik, såg på honom stinnt och sade: — det der är inte mitt testamente, du har skrifvit det sjelf, det skrifver jag aldrig under, jag vill ha mitt eget.