Den unge mannen stod och stirrade — han begrep inte ett ord. Kajsa lutade sitt hufvud mot spiseln och såg med trötta ögon i glöden, hon var blott till hälften med. Nadja betraktade gubbens upplifvade, plötsligt uttrycksfulla ansigte, icke heller hon fattade hans oro och rörelse.
— Hette din mor Anna Katri?… — Jaska gjorde frågan nästan ljudlöst … man hörde det blott som en hväsning.
— Ja, så var hennes namn.
— Och du sjelf, du blef född några månader efter se'n han rymde?
— Två månader knappt.
— Och din far, han hette Jaako, Jaako Askanen.
— Min far, som mörda' sin egen bror — Ja, han hette så, den uslingen.
— Så hette den uslingen — Jaako Askanen — Jaskanen, Jaska, mördaren — — — — mördaren, brodermördaren.
— Han var full — och visste inte hvad han gjorde, — det undslapp den unge mannen nästan mot hans vilja, urskuldande, i allvarlig, bedröfvad ton. — Stackars far, full och tokig.
Gubben snyftade. Hans tunga hufvud sjönk. Ett ögonblick tycktes han förlora minne och eftertanke, men rycktes efterhand upp igen och såg så hjelplöst olycklig ut. Blickarne irrade omkring, han talade för sig sjelf, i korta, afbrutna meningar: