Under hela 1700-talet fortfor kampen för ett renare svenskt språk under starkt motstånd från det mäktiga franska inflytandet. Särskilt adeln anser det fint att uppblanda sitt språk med franska ord.
Bland dem, som under denna tid avsiktligt arbeta på att skapa ett gott och äkta svenskt språk, må främst påminnas om Olof von Dalin, framför allt av betydelse som prosaförfattare.
1800-talet för med sig nya nationella riktningar och en dyrkan av gammal svenskmannakraft och nordmannaspråk. Spåren visa sig i den Götiska skolan, i Geijers och Tegnérs äktsvenska diktning.
Bland senare tiders ivrare för ett renare svenskt språk är ingen av så stor betydelse och så väl värd vårt intresse som Viktor Rydberg. Han tar dock allt för liten hänsyn till språkets praktiska uppgift — att på enklaste och bästa sätt ge uttryck åt den mänskliga tanken. I stället gå hans strävanden främst ut på att, som han säger, »återknyta bandet mellan modersmålets forntid och nutid», d. v. s. att bevara eller återuppväcka gamla ord och vändningar och bekämpa främmande lån, särskilt från tyska språket. Stor är han genom sin klangfulla språkbehandling och sin hänförda tro på vårt språks »inneboende adel».
Bland ord, som han nybildat eller återuppväckt, särskilt i avsikt att ersätta låneord, kunna nämnas: dagteckna (för datera), ödemurar (ruiner), liktyding (synonym), följefärd (sällskap), livsvån, tyckesak, fornas (åldras), insaga (för gensaga), dumlöje m. fl., en del fyndiga och utmärkta, en del dömda att försvinna. Rydbergs kamp mot »språkskämmarne» går dock i vissa avseenden för långt. Så vill han bekämpa de ytterligt vanliga från tyskan lånade förstavelserna be-, an-, er- m. fl., av vilka en del lånades redan under 1300- och 1400-talet. Därför skriver han t. ex. märkelse (betydelse), tröstan (förtröstan), tillita (anlita), förtro (anförtro), sanna (besanna).
Ett följdriktigt utrotande på detta område är naturligtvis omöjligt, och t. o. m. i en dikt av Viktor Rydberg kan man finna en sådan »litterär dagsslända» som ordet beskina. Och vi måste ju från modern ståndpunkt anse dylika lån gagneliga, om de verkligen rikta språket och göra det uttrycksfullare. Och utvecklingen går ej helt att hejda, även om det är av gagn att söka få bort sådana onödigheter som bepryda, beskymfa, besnärja och dylika.
Naturligtvis kunna strävandena att utmönstra ord av främmande ursprung gå till överdrift. Vi kunna lika litet få bort dylika ord ur vårt språk, som vi kunna få bort ur vår kultur allt, som ej uppstått i vårt eget land. Vad skulle bli kvar? Från vår religion och ned till maskiner och verktyg ha vi fått de starkaste intrycken från andra land. Och liksom dylika lån mer och mindre sammansmälta med vår gamla odling, så sammansmälta låneorden med vårt gamla ordförråd.