Men låtom oss komma överens om att endast låna, när verklig brist finnes i vårt svenska språk. Må vi alltid hellre använda ett svenskt ord, om ett gott sådant finnes, än ett främmande. Och vi böra ej använda utländska termer, som vi ej säkert förstå eller kunna uttala.
Praktiskt är ju dock att ha gemensamma mellanfolkliga, internationella, beteckningar på gemensamt mänskliga kulturföremål, tekniska och vetenskapliga företeelser o. s. v. Det är ju klart, att ju mera kulturen blir en gemensam världskultur, dess mera skola också språken närma sig varandra. Så skapas en folkens gemensamma fond av »kulturord». För den skull vilja vi ju ej offra vårt språks egenart för antagande av något allmänt världsspråk, huru stora skrankor än språkolikheterna resa mellan folken. Men vårt språk lever nog, även om det riktas med lånord. Och är det fattigdomsbevis att behöva låna, så kan det ock vara högfärd att ej vilja låna, då man behöver, särskilt som varken ränta eller återbetalning kräves.
De latinska och grekiska språken ha ett outtömligt förråd av stammar till nya ord, som flitigt anlitas i hela Europa. Så ha vi fått telefon, velociped, automobil, aëroplan o. s. v. i oändlighet.
Den livliga utvecklingen i vår tid gör, att ord nu lånas eller nybildas i större mängd än någonsin förr. Vi kunna säkert i varje tidning finna dussintals ord, som ej äro femtio år gamla. Användningen av ångmaskinen och elektriciteten ger ej blott upphov till två nya företeelser, utan hundratals, införde ej blott två nya ord, utan kanske tusentals. Med telefonen följde telefonkatalog, telefontråd, telefonist o. s. v. Även här speglar språkets utveckling kulturens utveckling, och språket visar sig städse kunna fylla kulturens krav på nya ord för nya företeelser.
Utmärkt är det ju, när vi ur vårt eget språks förråd av ordstammar kunna få ämne till verkligt goda namn på nya föremål. Så ha vi genom sammansättning fått t. ex. ångsåg, järnväg, spårvagn, flygskepp. År 1851 bildades det välkända ordet världsutställning efter utländsk förebild samtidigt med att saken uppträdde för första gången.
Genom sin tydlighet och enkelhet äro en del dylika ord goda förvärv för språket, andra ha svårt att stå sig i tävlan med främlingar, om de ej äro synnerligen väl funna. Ett sådant ord som fjärrtalare skall t. ex. aldrig kunna uttränga ordet telefon. På vetenskapens, teknikens och ej minst tidningspressens män utövar naturligtvis det internationella ordförrådet ett starkt tryck. Så erbjuder sig ofta nog för en skriftställare ett främmande ord hastigare än ett av svensk härstamning.
Lån från närmare besläktade språk äro ofta bättre än lån från språk, som i uttal och ordbildning äro mycket olika svenskan, då de förstnämnda lättare sammansmälta med vårt eget ordförråd. Dock är det ju till skada att låna ett ord, som redan i samma form, men i annan betydelse finnes i vårt språk. Onödigt är ock att låna ett ord, som blott blir en betydelsedubblett till ett redan förut befintligt rent svenskt ord. Men för varje ord, som verkligen riktar språket och gör det uttrycksfullare, må vi vara tacksamma.
Lånorden ha i alla tider vållat åtskilliga besvär och på många sätt misshandlats. I allmänhet försvenskas naturligtvis tonfall och uttal, men ljud och hela stavelser kunna också mer eller mindre förändras, så att orden komma att påminna om gamla bekanta inhemska ord och därmed få en mera välkänd klang samt bliva lättare att hålla i minne och använda. Stundom kan ombildningen vara skapad på skämt, men vanligen är den nog gjord på god tro. Så kan ekipage bli åkepasch genom påverkan av ordet åka, akleja (en gång aqvilegia) bli åkerleja, pension förbättras till penningsjon, politik blir publitik (jfr publik), omnibus blir ångnibus, scout får i skuttare sin svenska form, importera skrives inportera o. s. v.
Dylikt le vi åt och kalla folketymologi, d. v. s. (felaktiga) folkliga försök till härledning av främmande ord ur svenska. Må vi emellertid betänka, att vårt som mönstergillt erkända svenska riksspråk är rikt på alldeles likartade förvrängningar. Så hette scharlakan en gång skarlat och är ombildat efter ordet lakan, fänkål är latinska feniculum och har ej med kål att göra, följetong kommer ej av följa, utan betyder egentligen ett litet blad (franska feuilleton), flottyr skulle heta friture, om det ej påverkats av ordet flott. Jämte durkslag får man höra duschslag, fastän ordet ej kommer av dusch. T. o. m. ett sådant ord som ungkarl torde vara en fyndig ombildning av det från tyskan lånade junker.