Reformationen på 1500-talet gör åter sådana katolska ord som avlat, pilgrim, kåpa o. s. v. mindre vanliga. Och kyrkans herre får nöja sig med att vara dess herde. Vårt kyrkoherde är en förändring av medeltidens kyrkoherre, också ett språkets vittnesbörd om ändrade förhållanden. Ännu lever dock i vissa bygder titeln »kyrkherrn».
Men reformationstiden, som söker skapa en nationell kyrka och en nationell kultur, banar även väg för en ny svensk språkutveckling, främst tack vare Olavus Petris ädla, kraftfulla och klara svenska språk och hans omfattande arbete för folkupplysningens sak. Det viktigaste arbetet från detta tidevarv är ju översättningen av bibeln, som nu vart spridd och läst av menige man. Att översätta en sådan bok till svenska var dock ej så lätt, och därför måste man upptaga tämligen ovanliga ord eller rent av låna direkt ifrån tyskan (Luthers översättning). Många av dessa ord ha naturligtvis sedan blivit vanliga i vårt språk. Sålunda anser sig 1526 års översättning av Nya testamentet behöva såsom »ovanliga eller nyinförda» förklara och uttyda t. ex. sådana ord som rättfärdighet, nit, berömma, förfölja, nykter.
Nu som framgent utövade tyskan och även latinet alltjämt sitt inflytande på vårt språk. Reformatorerna hämtade sina intryck från Tyskland, och latinet var ännu länge vetenskapens språk.
Under nästa århundrade bidrogo krigen till ett ökat tyskt inflytande i Sverige, liksom den franska kulturens världsherravälde visar sig i franskt inflytande på vårt språk under 1600- och 1700-talen.
Men då äro redan krafter i verksamhet för att bevara och återupprätta det svenska språkets rykt och renhet. Och med det glada mod, som utmärkte storhetstiden, går 1600-talets störste skald, Georg Stiernhielm, till verket. Han vill skapa ett äkta svenskt språk och taga upp gamla glömda ord från forntiden eller, som han själv säger, befria »den ärliga, gamla, obefläckade Götamatrona» från »alla sönderhackade, fransade, krusade, gullbrämade plagg», som man hängt på henne, och låta henne återfå »sin ärliga skrud». Han söker därför i hennes fatabur och bortglömda skrin och finner där »mycket smide av gott stick och korn» samt »dyrbara pärlor och kosteliga ädelstenar» — med andra ord, han finner, att det gamla svenska målet är »fullt av allehanda märkeliga ord och ordasätt, vilka alla eller mestendels kunna upptagas, förnyas och så småningom föras i bruk igen, vilket icke allenast skulle göra vårt mål flödigt och rikt, utan ock ljuvt, fagert och prydligt».
Här märka vi ingen misstro till den enskildes förmåga att påverka språkets utveckling. Bland de ord, som Stiernhielm upptog av gamla, glömda ord och som efter honom blivit vanliga, må nämnas: åtbörd, dväljas, fräck, tryta, hyfsa, snille.
Det är många författare, som vid denna tid visa ett stort intresse för språkets renande och utveckling i god riktning. Samuel Columbus (d. 1679), som även ivrar för en förenklad rättstavning, visar en skarp blick för språkets uppgift, varom t. ex. följande förträffliga yttrande vittnar; »Ju närmare tanken kommer till tinget, språket till tanken, skriften till språket, ju fullkomligare är det».
Även psalmförfattaren Hakvin Spegel (d. 1714), återinför och förklarar en del gamla, halvt eller helt glömda ord, t. ex. ämne, ätt, fana, bister.
Bibelupplagan av år 1703 förklarar också en del då »mörka» och ovanliga ord, bland vilka en del sedan blivit allmänt använda, såsom orden arla, digna, gåta, ljuv, väld. Att bibelöversättningarna, som så allmänt lästes, förmådde införa nya ord, förvånar oss ju mindre. Dock har även en mängd ord, som man på detta sätt sökte ge liv, förblivit obrukade och för alltid försvunnit ur vårt språk.
Verklig uttrycksfullhet och smidighet är en egenskap, som språket ej vinner så lätt, och särskilt de två senaste århundradena ha haft stor betydelse för utvecklingen av vårt språks bildbarhet — vi ha lärt oss att ej blott tänka på tyska och latin, utan även på svenska. Vår forskning har gått framåt och på samma gång blivit mera nationell. Ännu i början av 1700-talet hette det bland de lärda, att det var svårt att föreläsa på svenska. Så sade Erik Benzelius d. y.: »Vad varje ting heter på latin är bekant, men huru det översättes på svenska, behövs eftertanke till». Därför var också latinet länge de lärdas språk, det var ej så lätt att skapa en svensk dräkt åt kulturen, och det gick endast så småningom.