Under språkets utveckling är det många ord, som utträngas av andra och dö, andra bli allt ovanligare. En del föra ett tynande liv som delar av andra ord; många leva i egennamn, men den betydelse de en gång haft är vanligen längesedan glömd. Dylika namn kunna emellertid, om de rätt tydas, ge oss värdefulla upplysningar om landets bebyggelse och äldsta kulturplatser. Så betyder t. ex. ordet harg offerplats, vi betyder helgedom. Sådana namn som Torsharg och Odensvi (Odens tempel) vittna sålunda om gammal odling från heden tid. Namnet Ryd (rud, röd) med dess många sammansättningar betyder röjning, alltså nybygge i skogen, och är från en något senare tid, då befolkningen blev talrikare och från huvudbygderna började kolonisera de kringliggande skogsmarkerna. Ortnamnens stora värde för kulturhistorien har först vår tid på allvar upptäckt, och på detta område pågå betydelsefulla forskningsarbeten.

I historiens skildringar och tideböcker bevaras naturligtvis en mängd ord som ett slags museiföremål, som endast sällan tagas fram till förevisning. Saken är glömd och därmed namnet. För att ej nämna för de flesta alldeles okända ord kunna vi ju från fornskildringarna t. ex. i Tegnérs Frithiofs saga påminna om sådana fornord som disarsal (gudasal), drott, valkyria, alfer.

»Blott barbarit var en gång fosterländskt», sjunger Tegnér, och då Sverige allt ifrån vikingatiden kommer i en från tidevarv till tidevarv allt livligare beröring med främmande folk, avspeglar sig detta även i att massor av lånord strömma in och starkt förändra det gamla fornspråket — särskilt som ingen insåg eller brydde sig om den fara för vårt språks renhet och vår nationella egenart, som kunde ligga i denna massinvandring av främlingar. Lånorden berätta om våra yttre politiska förbindelser. Då många språkliga lån under en viss tidsperiod gjorts från ett visst land, är detta ett språkets vittnesbörd om en livlig kulturberöring.

Kristendomens första förkunnare införa i Sverige liksom i andra länder en mängd lånord, som härstamma från de latinska och grekiska språken, kyrkans språk i alla länder. Dessa ord, som bli vanliga allt ifrån 1100-talet, ha nu så länge tillhört vårt språk, att vi visst icke uppfatta dem som främlingar. Hit böra de vanliga orden kyrka, altare, präst, biskop, munk, mässa, kors, påsk, pingst o. s. v. Hårda tider var det, därom vittnar ännu ordet vapenhus, det rum, där det alltid väpnade folket ställde sina vapen före inträdet i helgedomen.

Med kyrkan följer undervisning, och så inflytta orden skola, rektor, grammatik, men även orden räkna, som förut hetat tälja, och skriva, som förut hetat rista eller rita.

Persilja och palsternacka äro förvrängningar av latinska namn på växter, som infördes av munkarna, och dessa namn vittna sålunda om dessas omtanke om trädgårdsskötseln.

Med 1200-talet börjar riddaretiden och med den ett allt mer växande tyskt inflytande. Riddareväsendet tillför oss från tyskan orden riddare, greve, fogde, banér, pansar; gamla svenska ord äro däremot orden sköld och svärd. Nu införas även de vackra orden ära och plikt, som vi tycka låta så äktsvenska. ’Hedern’ är däremot ursvensk.

Från riddaretiden förskriva sig en del ord, som kunde komma oss att tycka, att hästen en gång kastat en särskild glans över den han bar. Det är rusttjänstens och adelskapets betydelse, som häri avspeglar sig. Det vackra ordet riddare betyder ju blott en, som är beriden. Kavaljer betydde ock en gång hästkarl. Mar (honkön märr) hette hästen även och skalk betydde tjänare — men marskalk har blivit något helt annat än stalldräng. Av detta ord ha vi också formen marsk, länge titel på en av rikets högsta ämbetsmän.

Bland titlar från denna tid, som senare undergått betydelseförändring, må nämnas herre och fru, som ursprungligen voro adelstitlar, men tack vare förändringar i det sociala livet fått en vidgad användning. Än mer har ordet jungfru, en gång en adlig frökentitel, sjunkit på rangskalan. Även det något yngre ordet fröken var ju uteslutande en adelstitel, som de ofrälse i en sen demokratisk tid ryckt till sig. Tvärtom betydde det för oss så poetiska ordet tärna ursprungligen tjänstflicka.

1300- och 1400-talen, Hansans och unionens tidevarv, äro oroliga tider för vårt land, tyskt inflytande på vår handel, danskt på vår politik. Och tidsförhållandena åstadkomma en stegrad språkförbistring. Städerna utvecklas, och så införas från tyskan sådana ord som rådman, borgare, betala. Nya yrken uppstå. Hittills hade smed betytt hantverkare i allmänhet, nu kom namnet smed att begränsas till den oumbärligaste av yrkesmännen — i många fall var ju bonden allt framgent sin egen hantverkare. Emellertid införas nu från tyskan sådana ord som skomakare, skräddare och även ordet hantverkare.