Gå vi så till den tid, då historiens ljus i någon mån börjar falla över språken, så finna vi, att mer än 5,000 år före Kr. föd. talades av våra förfäders förfäder ett formrikt, mångsidigt utvecklat språk, som vi kalla det indoeuropeiska urspråket, från vilket de flesta av Europas, Indiens och Persiens språk härstamma. Om detta språk känner man mer, än mången kan tro, och redan här visar det sig, vilken stor betydelse språkforskningen kan ha för kulturhistorien. Språkens släktskapsförhållanden höra till våra viktigaste vittnesbörd om folkens frändskap. Vidare röjer ordens grammatiska form ofta, om de äro ursprungliga i språket, och om ett ord möter oss i besläktad form i de flesta språk, som tillhöra samma stam, kunna vi i allmänhet härav sluta, att det tillhör det gemensamma urspråket. Men därmed veta vi ock vanligen, att det föremål, som ordet betecknar, även varit känt och brukat bland det urfolk, från vilket de yngre stammarna utgrenat. Sålunda kunna vi endast ur de indoeuropeiska språkens ordförråd sluta till, att våra gemensamma urfäder — de må nu ha varit bosatta vid Östersjön eller Svarta havet eller på hela det område, som sträcker sig mellan dessa båda innanhav, en sak, varom man ännu ej är fullt ense — redan idkade åkerbruk och boskapsskötsel. Innan ännu någon verklig folk- och språksplittring inträffat, hade detta folk fasta boplatser, kände en del metaller, kunde väva ylle och bygga båtar. Som husdjur hade de hästar, nötboskap, svin och får. Detta och mycket annat upplyser oss språkforskningen om.

Vi finna sedan, huru detta språk delar sig i flera dialekter, bland vilka den germanska språkgruppen för oss har det största intresset. På grundvalen av djupgående jämförande språkstudier hava forskare framställt den förmodan, att germanerna ursprungligen endast bodde i södra Skandinavien, på de danska öarna och tyska Nordsjökusten samt grekiska folk sydost och keltiska väster eller sydväst om germanerna. Härifrån skulle folken sedan småningom ha rört sig söderut. Det är ju ett uppslag, som till hälften gör till sanning Olof Rudbecks stolta dröm om Sverige som alla kulturfolks urhem, denna tanke, att Skandinavien, kanske Skåne med grannlandskap, är de germanska folkens ursprungliga hemland. Det är värdefulla upplysningar, som språkvetenskapen kan giva historien.

Från de övriga germanska språken — de förnämsta blevo ju omsider tyskan och engelskan — skiljer sig något före tiden för Kr. föd. urnordiskan, och redan från 200 à 300 år efter Kr. föd. ha vi nordiska runinskrifter, som vittna om detta språks beskaffenhet. Ett årtusende efter Kr. föd. har svenskan som ett språk för sig skilt sig från danskan, norskan och isländskan för att sedan inom sig gå en dialektsplittring till mötes, som dock i någon mån hejdas genom de allt starkare politiska enhetsbanden. I allmänhet går ju utvecklingen under dessa äldre tider tämligen långsamt, en förändring tränger endast småningom igenom. Likhet i språk och dialekt vittnar om släktskap mellan folk och stammar. Så har språkforskningen även kunnat bevisa, att svear och götar tillhört skilda stammar.

När det gäller de språkliga företeelsernas oändliga rikedom och mångfald, är det naturligtvis ej möjligt att åstadkomma något slag av fullständighet. Endast ett och annat drag av vårt språks kulturhistoria vilja vi stanna vid för att klargöra för oss det nära sambandet mellan språket och kulturen. Vi skola se, huru språkutveckling och ordförråd avspegla vårt folks odling, den andliga som den materiella, huru språket bär vittne om vårt folks förhållande till främmande folk, ja, om dess tro, livsåskådning, seder och oseder under olika tider.

Börja vi med vårt fornsvenska samhälle, så finna vi, huru språket bestyrker historiens uppgift om familjelivets betydelse och släktskapsbandens styrka. Det var en tid med flera ord än vår för olika släktband. Så betydde t. ex. ordet fädgar far och son, mödgor mor och dotter — en vacker enhet, som vi ej kunna uttrycka i ett ord. Att ett ord finnes, gör naturligtvis saken mera levande. Lägre språk finnas t. ex., som ha orden man och kvinna, men sakna begreppet människa; så blir kvinnan helt säkert uppfattad ej blott som något mannen mycket olikt, utan även som något honom högeligen underlägset. Men det är här som ofta snarast den allmänna uppfattningen, som speglar sig i språket.

Om vad som var huvudsaken vid ett fornnordiskt gästabud, vittna sådana ord som gravöl, arvsöl, välkomstöl — det var en tid, då högtid och dryckeslag var detsamma.

Den lågt stående människan ser i allt, vad som rör sig och finnes omkring henne och i naturen, personliga andekrafter, och hela tillvaron är uppfylld av varelser, som likna henne själv. Hon befolkar naturen med gudar och naturandar, goda och onda. Även härom vittnar språket. När åskan går, är det Tor, som åker efter sina bockar, och åska (för rasikia) betyder gudaåkning. Ordet tordön har ju än genomskinligare betydelse. Att föreställningen levat kvar, veta vi ju, och därom vittnar Frödings Värmlandsuttryck: »ett dön som när guffarn går». Ett slags utslag kallades förr av folket älvablåst eller älvabläster, ord, som tala om tron på älvornas farliga makt. Och trollen kunde tillfoga trollslag. Genom trolldom blev en sak »förgjord». En människa, en ko blev »modstulen» genom att modet stals ifrån dem. »I ogjort väder» kom man ut, om vädret ej förut var »gjort» (trollat). En »byting» var bortbytt av trollen. Orden vittna än i dag om flydda tiders vidskepelse.

När ett folk genom andra folk får kännedom om nya företeelser, lånas ofta även namnen, men man kan också hjälpa sig med sitt gamla ordförråd. Så betydde ordet hammare i forntiden helt enkelt sten. Ordet gryta betydde ett kärl av sten. Av samma stam är vårt stengryt. När så de nämnda föremålen började tillverkas av järn, användes fortfarande de gamla namnen hammare och gryta. En verklig betydelseförändring hade sålunda här så småningom genomförts. I förbigående må här den självklara sanningen påpekas, att ordens betydelse ej beror på deras härledning eller ursprungliga innebörd, utan helt och hållet betingas av den innebörd, det tankeinnehåll, som det levande allmänna språkmedvetandet inlägger i ordet.

En blixtbelysning över gångna tiders mödor kastar härledningen av ordet gnista, som torde vara släkt med gnida och talar om en tid, då man fick skaffa sig eld genom gnidning av två trästycken.