De första språkljuden äro helt visst ytterst begränsade till antalet. Det är släktingar till våra känsloljud och utropsord, sådana som »spottljuden» tvi och fy (för avsky), hu, husch (för fruktan), ack, o, aj. Därmed är naturligtvis ej alls sagt, att just dessa ord härstamma från urspråket.
Gemensamt arbete underlättades genom taktfasta arbetsljud, liknande t. ex. vårt å-hå, å-hå vid utskjutande av en båt. Detta är ju också ett slags meddelelse.
En stor grupp av ord uppkommer genom att man lär sig att härma naturljud, såsom plask i vatten, sus i skogen och särskilt djurläten. Även här kunna vi finna besläktade företeelser i vårt levande språk, bildningar, skapade efter samma urgamla metod, som då användes, ehuru en del synas vara skäligen unga. Sådana ljudhärmande, onomatopoetiska, ord — om också ej ursprungligen av denna natur — äro t. ex. kraxa, som härmar kräkans läte, kackla, brumma, pipa, jama. Så ha vi barnens obestridligt ursprungliga vov-vov för hund, pipi för fågel. Dylika härmningar bliva småningom likvärdiga med språkets övriga ord. (Med ett ord mena vi en viss begränsad ljudmassa, som, redan tagen för sig, är bärare av en given betydelse.)
De första stegen på språkutvecklingens som på all utvecklings väg äro de svåraste, sedan går det allt lättare och fortare. En mångtusenårig urtid måste vi förvisso förutsätta för den äldsta språkbildningen liksom för kulturutvecklingen över huvud. När början väl är gjord, finner man emellertid snart allt flera sätt att skapa nya ord, man lär sig att allt bestämdare särskilja ljuden, att allt skarpare och tydligare uttala dem. Sedan nyskapas med ledning av det befintliga ordförrådet. De gamla ordstammarna få rikare användning genom förändring av former och betydelser, genom sammansättning o. s. v. Meddelelsen blir allt mera medveten och avsiktlig. Ett ljud, en ljudgrupp, som i och för sig var död och meningslös, får liv, själ, innehåll genom att förbindas med ett föremål, en varseblivning, en tanke. Tusende sätt användas för att uttrycka nya tankar. Räkna lär man sig t. ex. med tillhjälp av kroppsdelarna; ännu i dag är ju fingramas antal, tiotalet, grunden för vårt talsystem. Sättet är oss välbekant från sen tid: länge ha vi ju som mått använt foten, tummen, underarmen (alnen) och famnen.
En mängd åtbörder och andra tecken ha naturligtvis i alla tider och ej minst i de äldsta använts vid meddelelse. Om buschmännen påstås ju t. o. m., att de ännu i dag av detta skäl ej kunna tala i mörkret. De stå också i övrigt synnerligen lågt och skola ej kunna räkna längre än till två. Vi kunna tänka oss, att urtidens språk varit högeligen torftigt.
Faktiskt är det också endast ett mindre antal språkrötter (stamord), som ligga bortom all historia. Sedan ha nya ord bildats av dessa. Om urgammalt ursprung vittna t. ex. sådana enkla, upprepade läppljud som ma-ma, pa-pa.
Ett betydelsefullt steg framåt i fråga om uttrycksmöjligheter tog språket, då man lärde sig att sammanställa orden till verkliga satser, varigenom det blev lättare att t. ex. tala om företeelser, som ej lågo omedelbart under ögonen.