Men naturligtvis finnes ej något nödvändigt och obetingat samband mellan ordet och vad det betecknar. Orden återge ej tingens väsen och förefalla ofta som slumpvis valda tecken, som vi genom vana förbinda med det betecknade. Men väl inlärda, bliva orden i sin tur en den viktigaste hållpunkt för minnet.
SPRÅKETS UPPKOMST.
Varifrån har människan fått språket? Är det något, som vi fått som en gåva direkt av naturen, liksom vi fått förmågan att se, höra och känna? Tydligen icke. Romulus och Remus, Roms grundläggare, som enligt sagan uppföddes av en varginna, lärde sig nog att se och höra, men ej att tala mänskligt tungomål, förrän de återkommo till människorna. Och våra små barn kunna utan vår undervisning se och höra, men tala lära de sig endast långsamt och med möda.
I forna tider föreställde man sig nu vanligen, att språket ursprungligen hade meddelats människan såsom en uppenbarelse från Gud, en uppfattning, som t. o. m. motsäges av bibelns första blad, där det i 1 Mos. 2 kap. heter med dess naiva språk, att »Gud förde markens djur fram till mannen för att se, huru denne skulle kalla dem; ty såsom mannen kallade var levande varelse, så skulle den heta».
Språkforskningen ger också vid handen, att språket är en mänsklig skapelse, alltså en konstprodukt, en frukt av den mänskliga intelligensens verksamhet, än omedveten och än medveten och avsiktlig.
Sex tusen, åtta tusen, ja möjligen tio tusen år tillbaka i tiden kunna vi följa den mänskliga kulturens utveckling å vissa områden. Så sluta vi härifrån till den föregående utvecklingen. Språket kunna vi ej följa så långt tillbaka, dock äro vi ej alldeles okunniga om gestaltningen av vårt svenska modersmåls stamspråk för sju tusen år sedan. Då hade emellertid språket redan tillryggalagt en lång utvecklingsbana, om vilken vi nästan intet känna. Även här kunna vi dock sluta ett och annat om hur man kan tänka sig, att ett språk först uppkom och utvecklades.
Nu levande vildar kunna ej lära oss så mycket härom, då även deras språk genomgått en lång utveckling. Något lära oss barnen, om vi noga studera deras sätt att inlära och använda språket. En s. k. jämförande språkforskning kommer nog också att i framtiden ge värdefulla uppslag i denna sak.
Redan djuren förstå ju att genom vissa läten och andra tecken meddela sig med varandra. Vi kunna ju tänka på en mängd locktoner och varningsljud, orrspelet, hundarnas jaktskall, myrornas känselspråk o. s. v. Vi kunna väl alltså antaga, att den s. k. urmänniskan, om vilken utvecklingsläran talar, haft samma förmåga. Och meddelelsebehovet växte med växande samverkan vid anskaffande av föda eller avvärjande av hotande fara. Ett ofrivilligt smärteskri visade sig kunna väcka uppmärksamhet och så användes samma skri en annan gång avsiktligt för att varna eller anropa om hjälp. Början är gjord till ett verkligt språk — därmed mena vi ju just ett avsiktligt meddelande.