Med språk mena vi i första hand avsiktligt frambragta ljud och ljudgrupper, som äro bärare av en given betydelse och åsyfta att göra en individs tankar klara och levande för en annan, förstådda, som vi säga.

Kultur är på samverkan byggt framåtskridande i ett mänskligt samhälle. Då tydligen arbetsfördelning, samhällsliv och samverkan höra till kulturens viktigaste hävstänger, är det också tydligt, att språket är ett av kulturens oumbärligaste redskap. Direkt kunna vi ju ej överföra våra tankar till en annan människa, utan måste ha språket som ett medel. Detta kan ju bli ett hinder, en begränsning, särskilt för den, som har ett rikt själsinnehåll, ett djupt tankeliv, men liksom avstänges genom svårigheten att uttrycka sig, att finna det rätta ordet för sina tankar. Och hur lätt kunna ej missförstånd uppkomma! Svårigheten att uttrycka sig kanske vi alla ha känt någon gång. Dock bryter sig nog den verkliga begåvningen väg och skapar sig uttrycksmedel. Och tycka vi, att språket ej är tillräckligt tjänstaktigt, så beror det i de flesta fall på våra egna brister.

Vidare få vi betänka, att det är oerhörda uppgifter, som vila på språket. Det skall kunna omfatta allt mänskligt, det högsta som det lägsta, allt, som kan bli föremål för mänsklig kunskap, mänsklig längtan, tro och hopp. Av ett kulturspråk fordra vi med ett ord, att det skall kunna ge uttryck åt alla tänkandets möjligheter. En brist i språket kan nog också stundom motsvaras av en brist i uppfattningen. Ett folk, som t. ex. saknar våra moderna språks många namn på olika färgskiftningar, får nog ej heller sin blick så skarpt öppnad för den rika mångfalden i naturens färgprakt.

Om språkriktighet, d. v. s. om vilken norm eller prövosten, man skall använda för att se, om ett uttryck är gott eller ej, om språket går framåt eller tillbaka, har man länge stritt, tills äntligen den lika enkla som värdefulla sanningen dagades, att det språk är bäst, som bäst fyller sitt ändamål som meddelelsemedel (prof. Noreen). Här är en dubbel hänsyn nödvändig: till den talande och till den hörande. Den talande skall ge ett fullgott, ett adekvat uttryck åt sin tanke, men han skall ock förstås av den, han talar till — först då är språket verkligt ändamålsenligt. Så kunna vi säga, att det språk är bäst, som med minsta möjliga ansträngning och möda för den talande förmår att hos den hörande framkalla en klar insikt om den tanke, som den talande åsyftar att meddela. I korthet sagt, det språk är bäst, som, lättast frambragt, lättast förstås. Det kunna vi alltså sätta upp som norm, som grundregel, då det gäller att bedöma, vad som är gott eller dåligt språk, vad som är verkligt framåtskridande i språkutvecklingen, det må sedan vara fråga om en ny ordbildning, en ljud- eller en formförändring: språket skall så klart och enkelt som möjligt ge uttryck åt den mänskliga tanken och på samma gång ådraga såväl den hörande som den talande minsta möjliga besvär.

Enkelhetens och tydlighetens krav kunna synbarligen lätt nog komma i strid med varandra — förenklingen kan ju drivas intill otydlighet. Härvid är naturligtvis tydligheten viktigast. För övrigt kan framåtskridandet sägas vara betingat av en ständig tävlan mellan kraven på tydlighet och enkelhet.

Huru mycket än kulturen utvecklas i riktning mot en gemensam världskultur, bibehålla sig dock de språkliga olikheterna mellan folken. Språket är folksjälens uttryck, är ett med fosterlandet, med friheten, och varje livskraftigt folk bevarar sitt eget språk. »I orden som tanke- och känslobärare, i deras förmåga att skärt och tydligt, kort och kraftigt, ljuvt och rent överflytta förnimmelser från själ till själ uttalar sig folkets innersta gry», säger Viktor Rydberg. Visserligen resa språkolikheterna andliga gränser mellan folken — och även den bästa översättning gör ej ett diktverk fullt levande för ett annat folk, den blir alltid något främmande, kan ej helt ge orden deras rätta valör, ej återge den finaste doften, den fulltoniga klangfärgen. Varje språk har sin innersta själ, som endast den, som med kärlek vuxit sig in i det, lär känna och förstå. Så kunna vi ock till fullo säga med skalden, att vårt språk är »vår andas stämma i världen». Och även om vi stundom känna språkgränserna som bojor, som hindra oss att helt förstå ett annat folks odling, så ville vi dock ej, att vårt eget språks stämma skulle tystna. Så blir diktkonsten emellertid mera nationellt betonad och begränsad än vad t. ex. musiken och målarkonsten behöva vara — ehuru naturligtvis utbyte och påverkan mellan folken äger rum på alla områden.

Även inom sitt eget språk äga nog de flesta en mängd ord, som i grunden äro dem skäligen oklara, ord, som man endast genom trägen beröring får ett verkligt grepp på; det gäller särskilt det andliga livets områden. Det är ej säkert, att man känner en sak, därför att man bär den på läpparna. I språkets utvecklingshistoria går saken före namnet, men så är det oftast ej för den enskilde, han känner namnet först och lär kanske endast småningom känna den sak, det betecknar. Och ord, som en gång blott varit döda ljud för oss, kunna helt plötsligt få en oanad och rik innebörd på grund av en motsvarande fördjupning av vårt själsliv — vi tänka på sådana ord som kärlek, tro, plikt, arbetsglädje, fosterland. Och människors mottaglighet och känslighet kunna vara olika. Fredrika Bremer t. ex. sade med tanke på sin barndom: »Blotta anblicken av vissa ord i en bok, såsom sanning, frihet, ära, odödlighet, väckte hos mig känslor, som jag fåfängt skall söka beskriva.» I vårt umgänge med orden liksom i vårt umgänge med våra medmänniskor gäller det, att det finnes olika grader av förstående — intill den grad, att förståendet blir förståelse, varvid även en samklang i känslan tillkommer.

Men ofta är det även så, att man tycker sig ej fullt förstå en sak, ett förhållande, ett begrepp, förrän man har ett namn att ge det. Så ger språket på många områden klarhet, ordning och system. Så får språket en oöverskådlig betydelse för all mänsklig kunskap.