Kerstin gick att klappa byke,
Gick att tvätta fina kläder,
Unga Elins bästa linntyg.
130. Från tvätthuset hörs nu bullret,
Så att frun kom ner och sade:
"Hvad är det du, kära Kerstin,
Här i tvätthuset nu bullrar,
Som du bankar på vid grytan?"
135. "Det är blott en skökas trasor,
Häxans kläder, som jag tvättar".
"Kära Kerstin, bulta icke,
Banka ej så hårdt uppå dem".
Kerstin visste, hvad hon gjorde:
140. Slår och bankar endast värre.
"Bulta ej, du onda kåna,
Far ej så med mina linntyg;
Icke äro här de gjorda,
Utan hemma hos min moder".
145. "Fritt må jag en kåna heta,
Dock en sköka är jag icke.
Och hvad ville det betyda,
Om det arma tjenstehjonet
Stundom blir till kåna öknämndt,
150. Då ock sjelfva gårdsvärdinnor
Gerna nog se Olof hos sig,
I hans långa skägg förälskas."
Med en tår i ögat Elin
Kom från stranden upp till gården,
155. Kerstin skyndade sig efter:
"Låt oss, bästa fru, nu kalla
Gårdens tjenare tillsammans,
Drängarne från sina oxar,
Ställa till ett litet gästbud,
160. Gifva dem en glädjemåltid,
Såsom alltid förr man gjorde,
Då husbonden var på resor!"
"Må du sjelf, min lilla Kerstin,
Göra såsom dig behagar,
165. Likasom du gjort tillför'ne;
Öppna om ock alla tunnor,
Endast den du lemnar orörd,
Som för min skull enkom bryggdes".
Kerstin visste, hvad hon gjorde:
170. Den af alla först hon uppslog.
"Annat bad jag, Kerstin lilla,
Annat var det, som du gjorde".
"Hvar vill bästa frun sig lägga?
Att jag visste bädda för er;
175. Kanske i den nya stugan,
Som står öfver stora porten".