"Bädda ej i nya stugan,
Ej i rummet öfver porten;
Gör min bädd i Klaus' stuga,
180. Likasom du gjort tillförne".
"Räds ej frun för skjutgevären,
För de många blanka svärden,
För de jern, som kunna såra,
Stålredskaper, mycket skarpa?"
185. "Uti krig gevären döda,
Svärdet, när en man det svänger;
Fredliga de äro inne
Såsom prydnader på väggen.
Må så dit min bädd du laga,
190. Lägg dit tvänne ylle täcken,
Likså tvänne hufvudkuddar,
Äfven tvänne linnelakan."
Kerstin visste, hvad hon gjorde:
Lade dit fem yllne täcken,
195. Föste dit fem hufvudkuddar,
Äfvenså fem linnelakan.
Elin gick för att sig lägga:
"Annat bad jag, Kerstin lilla,
Annat var det, som du gjorde;
200. Lade hit fem yllne täcken,
Föste hit fem hufvudkuddar,
Och dertill fem linnelakan".
Kerstin sig begaf från kammarn,
Gick till Olof, der han bodde:
205. "Olof alla drengars förman!
Kom nu snart till Klaus' stuga;
Der man eder hjelp behöfver,
Och man bad I skullen skynda."
"Hvartill kan jag der behöfvas?" —
210. Men i alla fall så gick han.
Kerstin skyndade sig efter,
Stängde dörrn med nie stängsel,
Slog dertill en bom för dörren,
Sprang i hast till Aumas lada,
215. Ilade till lilla ängen:
"Nu, min aldrakärste Klaus!
Har jag ledt uti bevisning,
Hvad jag en gång kom att yttra:
Nu som bäst man finner Olof
220. Med den unga frun i kammarn."
Klaus sig nu hemåt hastar,
Ond i själn, med nedtryckt sinne,
Tände eld på tjärvedsstickor,
Riklig eld i näfverrullor,
225. Stack i brand en knut af huset,
Utgjöt lågor under väggen.
Unga frun, den lilla Elin
Stack sitt finger ut från fönstret,
Vigselringen satt på fingret:
230. "O min egen dyre Klaus!
Må din egen ring mig rädda.
Om du ej ringbärarn skonar."
Klaus Kurck den snöde mannen
Ryckte nu sitt svärd ur slidan,
235. Blottade det blanka stålet,
Afhögg fingret i detsamma.