Unga frun, den lilla Elin,
Viste nu sitt barn i fönstret,
Höll det gråtande för Klaus:
240. "O min egen dyre Klaus!
Rädda dock din son från elden,
Om du låter modren brinna."
"Brinn med dina barn, du sköka,
Och förgås med dina söner;
245. Ej åt mig din son du framfödt,
Utan åt den store Olof".
Arma frun, den unga Elin
Bad nu ifrigt Herren Jesus:
"Var mig Herre Jesus nådig,
250. Låt mig af din stora godhet
En gång än min moder skåda!
När de andra rummen brinna,
Här en ymnig flod må rinna,
Tills jag hinner se min moder.
255. Du min goda broder Uoti!
Spring till Suomela och skynda,
Bed min mor, att hit hon kommer,
Säg ej hur det är, men bättre."
Uoti sig begaf på färden,
260. Sprang sin väg af alla krafter,
Sprang utöfver isen hastigt,
Tills i Suomela han stadnar:
"O min mor, min goda moder!
Frun på Laucko dit er kallar."
265. Snart ifrån sin bädd hon uppsteg
Också snart hon kläder på sig:
"Ve, o ve, mig arma qvinna!
Hur jag träder kjorteln på mig,
Alltid får jag honom bakfram;
270. Huru är det med min dotter?"
"Ganska väl, min goda moder!
Väl förut, i dag än bättre."
"Ve, o ve, mig arma qvinna!
Hur jag på mig strumpan drager,
275. Alltid vill hon komma bakfram;
Huru är det med min dotter?"
"Ganska väl, min goda moder!
Väl förut, i dag än bättre."
"Ve, o ve, mig arma qvinna!
280. Hur jag tar min sko på foten,
Alltid får jag honom bakfram;
Huru är det med min dotter?"
"Ganska väl, min goda moder!
Väl förut, i dag än bättre."
285. "Ve, o ve, mig arma qvinna!
Hur jag hufvudduken breder,
Får jag honom alltid bakfram;
Huru är det med min dotter?"