"Ganska val, min goda moder!
290. Väl förut, i dag än bättre."
Kommo sedan ner till viken:
"Ve, o ve, mig arma qvinna!
Rök uppstiger ifrån Laucko,
Synes ända hit från gården;
295. Hvad kan der nu förehafvas,
Att en sådan rök der uppstår?"
"Tuppar der till stek beredas,
Kycklingar vid elden svedas,
Och af får en mängd man slagtar,
300. Skollar hufvuden af svinen,
Till den lilla prinsens barnsöl,
Till nyfödda sonens dopfest".
Nu till Klaus' gård hon kommit,
Knäföll genast uppå marken,
305. Ödmjukt bedjande sin svärson:
"Skynda, ryck, o bästa Klaus!
Tag din egen son ur elden,
Fräls från lågorna din hustru!"
"Nej, jag vill ha skökan uppbränd,
310. Både skökan och dess foster".
"Bränn, o bränn ej, gode Klaus!
Låt då henne fly från landet,
Gömma sig med all sin vanart,
Med sin skam i landsflykt lefva."
315. Men nu framstod Kerstin hastigt:
"Gör ej det, min kärste Klaus!
Tag ett mått af svarta mjölet,
Lägg dertill en tunna tjära,
Kasta det till eldens näring,
320. Så en bättre fart får branden."
"O min egen lilla Elin,
O mitt barn, min arma dotter,
Om du varit eftergifven,
Lydt en smula kånan Kerstin!"
325. "Ej det minsta, dyra moder!
Ej det minsta har jag felat,
Kan ej förebrå mig något,
Som en knappnåls värde hade;
Allt jag gjorde, som var möjligt,
330. Gjorde till och med än mera. —
Detta rum nu må då brinna,
Sedan för den sista stunden,
För min alltför hårda dödsstund,
Jag fått tala med min moder."
335. Ännu något ord till afsked
Åt sin mor hon velat säga,
Åt sin sorgbetyngda moder,
Men hon for uti det samma,
Föll uti den ljusa lågan,
340. Nedsjönk i ett öppet eldhaf.