Sådant slut fick frun på Laucko,
Sådant slut den lilla Elin,
Som var vacker till att skåda,
Och till sina seder vacker.
345. Länge skall man sakna henne,
Både sakna och begråta,
Gråten räcka skall på Laucko,
Sorgen öfver Wesilax socken.
Sådant slut fick unga Elin,
350. Sådant slut den späde sonen. —
Tvänne veckor knappt förlidit,
Eller hälften af en månad;
Hela stallet fullt med hästar,
Hela stora ladugården,
355. Dog med munnen full af gruta,
Störtade på hafrehögar.
Klaus Kurck den snöde mannen,
Hemsk och sällsam till att skåda,
Satt på trappan till ett visthus,
360. Både satt och utgöt tårar;
Jesus kom i tiggarskepnad:
"Klaus Kurck, hvad gråter så du?"
"Har nog orsak till att gråta,
Skäl att evigt mig beklaga:
365. Egen hustru har jag uppbrännt,
Dödat grymt min trogna maka,
Uppbrännt också späda sonen,
Dödat det nyssfödda barnet".
"Nog jag känner väl fru Elin". —
370. "Hvar, o hvar, är nu fru Elin?"
"Der har nu sin plats fru Elin,
Uti himmelrikets boning,
I det höga himmelriket;
Vid Guds fötter der hon sitter,
375. Har sex ljus, som brinna, för sig,
Har en gyllne bok i handen,
Och sin lilla son i famnen,
Olof lägre ned vid dörren".
"Också Klaus Kurck jag känner". —
380. "Hvar befinner Klaus Kurck sig?"
"Der har Klaus Kurck sitt ställe,
Der uti den lägsta afgrund,
Litet ser man till hans sporrar,
Hvilka lysa lågt vid marken".
385. "Än jag känner kånan Kerstin":
"Der sitt rum har kånan Kerstin
In uti den lägsta afgrund,
Stället under lägsta porten;
Litet syns till hennes flätor,
390. Svagt de gyllne banden glänsa".
Klaus sig begaf på färden,
Stack sin pipa in i säcken,
En gång ljöd den än på kärret,
Ljöd på mon inunder färden,
395. Sisst på stranden ljudet hördes;
Klaus red in i öppna hafvet,
Under hafvets djupa vågor.