Likasom träden frodas bättre på några ställen än på andra, och blomstren antaga ett gladare, lifligare utseende, så bestämmer äfven hos menniskan lokalen lifvets yttre form, och ger detsamma en gladare eller sorgligare rigtning. Mera dyster är naturen, der vidlöftiga skogar, nakna sandmoar och sanka kärr i myckenhet finnas; menniskan, som tillbringar sitt lif på sådana ställen, är också sorgsen, alfvarsam, fåordig. Ju mindre föremålens mångfald påkallar hennes uppmärksamhet, dess mera sysselsätter sig hennes tanke, såvidt näringsomsorgerna dertill lemna någon tid, med metaphysiska och religiösa grubblerier. De oupplösliga gåtorna om evigheten och om det obegripliga intet, som vidtager, der allt annat upphör att vara, frågorna om hennes ursprung före och tillstånd efter detta lif, om Guds obegripliga varelse o.s.v. ligga henne städse i hågen och oroa henne. Der åter naturen är gladare, föremålen mångfaldiga och omvexlande, der är ock menniskans sinnestämning gladare. Detta röjer sig så tydligen i hennes både ord ock handling, att det svårligen kan misskännas. Allehanda lustbarheter, lekar och högtidligheter äro alltid vanligare på sådana orter.

Jag har med det föregående velat antyda orsaken dertill, att folket på den trakt, hvarom jag talat, är mera hugadt för nöjen och lustbarheter, än vanligt är i vårt land. Nu skall jag i korthet orda om Ridvalan Helka. Denna fest firas hvarje helgedags eftermiddag, börjandes från Christi Himmelsfärds-dag och ända till Petri-dag eller slutet af Junii. Härvid tillgår på följande sätt: Vid ena ändan af Ridvala by samlas flickorna och taga hvarandra i hand. Sedan tåga de långsamt, fyra à fem i en rad, fram längs vägen, som leder igenom byn. Redan vid sjelfva början och under hela tåget sjungas några urgamla runor, af hvilka jag till en del i det följande skall bjuda till att lemna en öfversättning. Slutligen stannar processionen ett stycke ifrån byn, på en upphöjd plan, kallad Helka-vuori. Der formera flickorna en ring och dansa långsamt under sjungande af nämnde runor.[6] Sedan detta en tid blifvit fortsatt, tågar man tillbaka på samma vis, som man kommit, allt under sång och med iakttagande af samma långsamma gång. Aftonen derpå tillbringas i byn, under flerehanda nöjen och lustbarheter, hvarpå man vid en större folksamling, som icke känner och bryr sig om alla etikettens band, sällan lider brist. Det hörer till festen, att hvarken någon mansperson eller gift qvinna får deltaga i den nyss omtalta processionen. Dock kunna de följa efter den såsom tysta åskådare eller åhörare. För dessa är det dock åtminstone drägligt, att så uteslutas ifrån sången och processionen, så vida det hos dem icke väcker några obehagliga minnen, ingen sjelfförebråelse. Annorlunda är det med flickor, som genom någon förseelse förverkat detta namn. Äfven de äro uteslutna från högtidens firande. Den är helig och förbehållen endast ärbara, dygdefulla jungfrur.

Hvilken syftning festen ursprungligen haft och dess första upphof, lärer numera svårligen kunna med visshet utredas. Man kunde tro, att den uppkommit redan före Christendomens införande i landet, emedan i en utaf sångerna Gud förekommer i pluralis, hvilket sedermera icke bordt vara fallet. Någon anledning har jag derjemte af samma sång trott mig få till den förmodan, att festen ursprungligen varit en offerfest, men för hvilket ändamål, god årsvext eller annat, kan af nämnde sång ej mera slutas. De öfriga sångerna gifva åter anledningar till andra gissningar om festens uppkomst och ursprungliga betydelse. I en utaf dem omtalas en jungfru, som ända till det yttersta blef sin brudgum trogen, och icke kunde på något sätt förmås till sammanvigning med en annan, ehuru det föregafs att hennes fästman dött utomlands. Slutligen återkom fästmannen, och hon skickade sin unge broder honom till mötes. Uppå tillfrågan, huru Ingeri, ty så hette flickan, mådde, kom gossen att svara något obetänksamt: "Nog mår hon braf, en hel vecka har man firat hennes bröllop o.s.v." hvarpå, ehuru sången här slutas, förmodligen afstympad, fästmannen troligen förstod dessa ord efter deras betydelse, och kanske tog något förtvifladt steg, förrän han underrättades om verkeliga förhållandet. Och som det är helt naturligt, art flickan antingen förgret sig af sorg och bedröfvelse, eller slutade sina dagar genom något af förtviflan ingifvet medel, så måste händelsen väcka mycket uppseende och kunde således äfven föranleda firandet af en åminnelsefest efter henne. För denna nyssgifna förklaring talar den omständigheten, att vid festens firande endast ärbara flickor komma i fråga. Vidare talas i en annan sång om en Jungfru Matalena, hvilken gjort sig trefaldigt ovärdig sitt jungfru-namn. Jag tillstår fritt, att jag icke inser, på hvad sätt hon kunnat gifva anledning till festen, så vida i det fallet tusende andra flickor kunde anses samma hedrande åminnelse värdiga.

För att sätta läsaren sjelf i tillfälle att se, huru otillräckliga de omtalta sångerna äro till utredande af festens uppkomst och syftning, följer här en någorlunda ordagrann öfversättning af tvänne de förnämsta. De lyda sålunda:

Ingeris Sång.

Lalmanti, den stora riddarn,
Fäste sig en dygdig jungfru,
Gaf sin hand till trohetstecken,
Rika skänker till förlofning,
Och en kostbar ring till lösen.

Lalmanti, den stora riddarn,
For sin väg till fremmand länder,
Dit han kallades af kriget.
"Vänta i sex år uppå mig,
Vänta mig i åtta somrar,
Var mig nio vårar trogen,
På den tionde en månad:
Hör du sen att jag har stupat,
Och med allone försvunnit,
Må du välja dig en annan;
Ingen bättre dock än jag var,
Men ej heller någon sämre.
Välj föröfrigt som du tycker."

Erikki, den lilla riddarn,
Bar ett diktadt bref i handen:
"Lalmanti i striden fallit
Och besegrats under kampen".

Ingeri, den sköna jungfrun,
Nödgas ta trolofnings-skänker,
Förs med våld till vigselstugan,
Förs med våld dock ej till vigseln,
Ej med svärd och ej med mankraft,
Ej med starka männers samråd,
Eller med utvalda qvinnors,
Eller sköna jungfrurs bistånd.

Ingeri, den sköna jungfrun,
Sorgsen satt på löftets trappa,
Sorgsen satt och fällde tårar,
Såg åt öster, såg åt väster,
Blickade mot norden äfven,
Varseblef en prick på hafvet.