I samma ordning låter nu sången sampo hafva tillkommit:
Yhen joutsenen sulasta.
Yhen siian suomusesta,[5]
Yhen villan kylkyestä,
Yhen orasen jyvästä,
d.ä. sampo var formadt af en svanfjäder, ett sikfjäll, af en ulltapp (eller en mjölktår enligt andra variationen) och af ett kornfrö, hvartill somliga varianter ännu tillägga en söndrig slända, såsom representant för industrin.
Märkvärdig är i alla fall denna sammanställning, på samma gång som den jemte mycket annat vittnar, att våra förfäder kanske till och med mer än mången i närvarande stund kunde sträcka sina tankar utöfver föremålen för lifvets nämnde behof.
Ridvala Helka.
(En folkfest.)
Helsingfors Morgonblad 1832, n:ris 41, 42.
Det ligger i alla folkfester något oförklarligt intagande och vördnadsbjudande, ett intryck som säkert hvar och en varseblifvit hos sig, då han öfvervarit en sådan. Sjelfva festen, rotad i forntidens seder och förhållanden, framstår för oss icke såsom ett dödt minnesmärke, utan såsom en lefvande afbild deraf. Det är förnämligast i folkfesten, som forntiden uppträder lefvande och handlande uti den närvarande; åtminstone har man svårt att finna någon annan form, hvarunder det förflutna lifligare skulle framställa sig för vår själ. Någon kunde väl tro, att t.ex. den theatraliska framställningen deraf vore fullkomligare, men så är det dock icke. Väl är denna nyssnämnda form rikhaltigare, men på långt när ej så trogen. Den är ett sträfvande hos nutiden att framställa det förflutna, utgår således företrädesvis ifrån det närvarande och försätter detsamma likaså mycket i forntiden, som forntiden i den närvarande. En folkfest deremot har icke i samma grad denna blandning af tider, det är forntiden sjelf, som deri besöker den närvarande, likasom en åldrig far sin från barndomshemmet bosatte son. Må ock medgifvas, att de tidehvarf, öfver och igenom hvilka festen kommit till oss, fäst vid honom något, som ej ursprungligen tillhört honom; ofta anlägger ju också en resande kläder efter ortens sed, den han besöker, och talar dess språk, icke dess mindre förblifver han en fremmande.
Den fest, hvarom jag här ämnat skrifva, firas i Sääxmäki socken och i Ridvala by, hvarefter den ock kallas Ridvalan Helka. Nämnde by ligger icke långt ifrån stranden af den stora Sääxmäki sjön. En gren af Maanselkä stryker här förbi och tillsmalnar betydligen, ju mera den närmar sig till Huittula, en annan by, som ifrån Ridvala ligger en knapp fjerdedels mils väg. Vid Huittula är åsen blott några famnar bred och gör tämmeligen branta sluttningar åt båda sidor. Landsvägen går vid sidan af åsen, men hade alltför väl, utan betydligt ökade omkostnader, kunnat anläggas på sjelfva åsen. Den vackra, vidsträckta utsigt, man derifrån har, i synnerhet åt sjösidan, skulle flerfaldigt hafva ersatt det arbete, vägens byggande längs åsen möjligtvis fordrat utöfver hvad som åtgick till dess anläggning på stället, der den nu är. Men en sådan huglöshet och likgiltighet för det sköna tillhörde tiden, då vägen utstakades, och visar sig ännu öfverallt i vårt land. För att slippa några dagars arbete, uppoffrar man gerna sådana utsigter, hvaraf endast ögat förnöjes.
Nedanför åsen, på nämnda sida, ligger en ofantlig åkersträcka och utöfver densamma stora Sääxmäki-sjön, bakom hvilken några herrgårdar och byar äro belägna. Åkern är för sin vidsträckthet bekant äfven på andra orter och nämnes ofta ordspråksvis, när något stort skall utmärkas. På den andra sidan af åsen skådar man dels odlade fält, dels skog, berg och dälder.